En annorlunda resa

Jag satt på tåget på väg hem. Ensam - inte i sällskap med Paul.
Nej, nej, inbilla er nu ingenting! Vi hade inte haft något stormigt gräl som slutat med att jag givit mig iväg hem. Det var bara så att jag slutade mitt pluggande på universitetet en hel vecka innan Paul fick ledigt för jul. Och som den gentleman Paul är hade han föreslagit att jag skulle resa hem i förväg i stället för att strosa omkring ensam.
Och här satt jag alltså. Betraktade tillgivet alla förbisusande rimfrostklädda skogar och ljuset från tända adventsstakar i fönster som flimrade förbi.
Här och där kunde jag se en liten stig vindla in i skogen och hann undra över vart den gick, innan den var försvunnen. Några små stjärnor hade hunnit stiga fram på den mörknande himlen och jag kände glädje över att de fanns där. Alltid! Även när de var skymda av moln eller dimma fanns de där. Lika likgiltiga för våra öden som skogens träd och havets vågor; ändå skänkte de hoppfullhet på något underligt sätt. Tyckte jag...
Ett sakta prassel från bänken intill fick mig att ta blicken från stjärnorna. Det var en dam med vänligt, trevligt utseende som satt där och som just öppnat ett paket och tagit fram en stor härlig ostsmörgås.
Jag blev genast hemskt hungrig. Inte så att jag rusade upp och slet till mig smörgåsen, men jag satte genast igång med att leta i min bag efter den banan och ynkligt lilla chokladkaka jag i sista minuten slängt ner.
Det var oväntat tomt i vår kupé. utom jag och den här damen (hon hette Greta Käll hade jag råkat se på hennes stora resväska) fanns det bara en passagerare. En allvarlig man, lika försjunken i egna tankar och betraktandet av det vi susade förbi, som jag varit nyss. Nu ägnade jag mig i stället åt min vanliga hobby. Den att försöka lista ut vad människor omkring mig sysslade med i vardagslag. Greta Käll var säkert en rar mormor eller farmor på väg till julfirande hos barn och barnbarn, men den allvarlige mannen - vad kunde han ha för yrke? Präst möjligen, eller lärare... Så fick jag syn på en smal, svart läderklädd låda som låg tätt intill honom. Kunde den innehålla något instrument möjligen? En flöjt till exempel. Det var faktiskt tänkbart. Säkert var han musiker, tänkte jag och slog mig lös på min ynkligt lilla chokladkaka. När den var slut - och det skulle bli illa fort - skulle jag ta upp boken jag hade med mig och läsa för att hålla mig vaken. Risken fanns annars, att jag skulle somna i den stilla frid som rådde.
Sa jag frid?
Den friden bröts häftigt och högljutt vid nästa station, när ett uppsluppet följe stormade in. Som vilda pirater äntrade de tåget och Greta och jag såg på varandra fyllda av onda aningar. Nu skulle det väl bli ett liv... Och det blev det för all del. Men inte värre än efter vilken skolavslutning som helst. Höga hojtanden till varandra, skallande skrattsalvor - det gamla vanliga helt enkelt. Till att börja med...
Men så blev det plötsligt gruff mellan ett par storvuxna pojkar och stämningen blev snabbt aggressiv. En del ungdomar, flickor mest, försökte lugna ner de båda stridstupparna - andra tog mer eller mindre häftigt parti för den ene eller den andre pojken. Hur skulle det sluta?
Då hände något jag aldrig kunnat drömma om!
Den allvarlige mannen i hörnet nere vid dörren öppnade sin svarta låda och tog upp just det jag anat. En flöjt - en tvärflöjt till och med, som jag tycker är så vacker.
Utan att säga ett ord började han spela...
En oändligt vacker, mjuk melodi, som liksom flöt fram på vågor...
Och ungdomarnas högljudda röster dämpades, den ena efter den andra. Långt innan den sista tonen förklingat var det knäpptyst, och jag tänkte besviket att nu skulle säkert den här underbare "blåsaren" lägga ned sin flöjt igen. Men det gjorde han inte. I stället ljöd en ny melodi. "Stilla natt, heliga natt..."
Det var alldeles stilla i kupén. Det enda som hördes - förutom tonerna från flöjten - var det monotona dunket från skenskarvarna, men det tänkte vi inte på.
Tonerna från flöjten behärskade oss alla - vi kunde ha lyssnat länge, länge. Men när även denna klart och underbart spelade melodi var slut, lade mannen ner sin flöjt utan att säga ett ord.
Och då hände ytterligare något som jag aldrig kunnat tänka mig!
En flicka viskade något till en annan och viskningen gick snabbt runt... Och plötsligt sjöng alla tillsammans - mycket vackert - en annan julvisa: "Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna..." Alla verserna sjöng de med samma värme och inlevelse...
När sången var slut, blev det några sekunders tafatt tystnad. Allt hade varit så högtidligt och oväntat. Flöjtblåsaren log vänligt mot den ungdomliga skaran, jag och Greta fick faktiskt fram ett tack, men ändå... Det var otillräckligt på något sätt.
Då ingrep plötsligt Greta på ett befriande sätt. Ur en av sina bagar drog hon plötsligt upp en stor vacker plåtask, tog av locket, räckte asken till mig och sa:
- Var så god och smaka! Och låt asken gå runt...
Asken var bräddfull av stora härliga pepparkaksgrisar, som vi alla med glädje tog för oss av. I stället för sköna toner blev kupén nu fylld av glada små skratt och vänligt småprat mellan oss alla. Stämningen kunde inte vara bättre. Därför kändes det tomt, när ungdomarna steg av några stationer senare. Flöjtblåsaren hade redan tidigare stigit av följd av en kör med tillönskningar om en god jul. Nu upprepades kören, när ungdomarna försvann.
- Så rara de var var allesammans, sa Greta. Och så underbart vackert han spelade, den där mannen.
Jag nickade instämmande.
- Ingenting är som musik! sa Greta efter något ögonblick. Sång och musik - nödvändiga båda delarna.
Och jag instämde av hela mitt hjärta.
Sedan talade vi om annat. Greta var, som jag trott, på väg att fira jul hos ett av sina barn. I detta fall en dotter, som just fått sitt första lilla barn - Gretas första barnbarn. Jag fick se foto av det. Ett litet näpet knyte, en flicka som skulle döpas till Johanna nu på söndagen.
Så var vi till sist framme och skildes med varma tillönskningar om en riktigt god jul.
En annorlunda resa - men en väldigt bra början på julen.

© Ester Ringnér-Lundgren