Ur "Mitt i prick, Lotta" (nr 27 i serien)

Av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren)

Lillklacken och Klossen

- - -
På söndag förmiddag kunde inte Knatt vänta tills vi alla åt frukost utan ordnade ihop lite matnyttigt åt sig själv och åt före oss andra.
- Det är match, förstår du mamma, och om jag ska få en biljett gäller det att vara ute i tid.
Jaså, det var därför - det visste jag inte. Att det var match visste jag däremot. Det hade jag snokat rätt på i tidningen.
Det var alltså bråttom. Så fort Knatt försvunnit utom dörren kastade jag mig på telefonen och ringde upp Giggi.
- Hej du, sa jag. Jag hämtar dig om tio minuter.
- Hämtar! Vart då???
- Till Stadion. Vi ska se en fotbollsmatch.
- Inte jag!
- Jo, det ska du. Du vet det där jag sa om att Paul kanske var fotbollsentusiast . . .
- Ja, men jag har ingenting med Paul att göra.
- Nej, men tänk på Oscar i stället! Tänk om han också är en sådan där galning som hejar sig hes. Nu fick du något att bita i, va?
- Nej, det fick jag inte. Du minns kanske att Oscar för inte så värst länge sedan var härsken på mig, därför att han ansåg att jag hade reda på så mycket. Kunde inte låta honom lysa, med andra ord. Är det nu så att Oscar gillar fotboll, så vore det bättre för mig om jag nöjde mig med att bara tindra med ögonen när han snackar om hörnor och vänsteryttrar och allt det där.
- Du tänker leka "världens dummaste tjej, alltså, fattar inte en grej, alltså"?
- Något i den stilen, ja, Kan du se bilden framför dig?
- Jadå! Rörande, hjärtknipande . . . Men du, jag kommer om tio minuter. Hej!
Och jag la på luren. Man ska aldrig spilla tid på meningslösa samtal. Detta var ett sådant.
Jag åt en smörgås på stående fot, slängde på mig kappan, ropade hej och susade ut genom dörren.
Giggi stod utanför på trottoaren. Men hon var inte på sitt soligaste humör.
- Du är så fräck, Lotta, att jag nästan blir arg.
- Inte fräck, bara företagsam och viljestark. Kom nu, annars får vi inga biljetter.
Och jag drog iväg med henne.
Vi fick stå i världens kö, men vi fick biljetter. Ståplats, man ska inte slösa med pengar. För säkerhets skull köpte jag program också.
Knatt var där i sällskap med en kompis. Vi råkade ställa oss strax bredvid. Knatts min när han fick se mig och Giggi borde bevarats för eftervärlden.
- Ni!!!!! sa han med fem utropstecken efter. Vad i fridens namn . . .? Aha, sa han sedan.
Ett ironiskt "aha", men det stod jag ut med för den goda sakens skull.
- Kan du lära mig lite? undrade jag.
- Visst! Det du ser därnere är en fotbollsplan . . .
- Varför just fotbollsplan? De tävlar ju i hopp och allt möjligt annat ibland också?
Knatt suckade.
Men idag, sa han. Vi väntar med resten så länge.
Stadion var fullsatt nu. Musiken spelade och jag tyckte det hela var riktigt festligt.
Så stormade en klunga killar i randiga tröjor in på plan, ställde upp sig på led och sträckte upp en arm till hälsning.
Jag sträckte genast upp en arm jag också, men Knatt kastade sig fram och drog ner den.
- Vad nu då? sa jag förargad. Det gjorde ont, din dummer.
- Ja, men du får skylla dig själ. Du ska väl för farao inte hälsa.
- De hälsade ju.
- Ja, men inte du!
- Om någon hälsar ska man hälsa tillbaka, det lärde vi oss när vi var små. Har du glömt det kanske?
Någon bakom oss fnittrade till och Knatt gick ett steg ifrån oss.
Nu kom nästa lag, hemmalaget. Jag beslöt att hålla på dem. De hade ljusblå tröjor, och jag har alltid gillat ljusblått. Det sa jag till Giggi också - och hörde återigen ett skratt bakom mig. Fick man inte tala???
Knatt stod på en meters håll nu och kompisen flera meter bort.
Så började de spela.
Jag tog ett par raska steg och högg Knatt i armen.
- Tala om vilka de är! Annars tror jag inte du kan det här.
Knatt suckade igen.
- Den där lille i blå tröja heter Lillklacken. Väldigt snabb kille, håll ögonen på honom. Den där store i randig tröja, han som just nu har bollen, är Klossen. Lillklacken kommer att få ett förbaskat sjå med honom. Tiitta bara . . .
Klossen hade som sagt bollen. Men Lillklacken kom susande, snodde bollen och dribblade iväg med den. Då kom Klossen farande, sprang i vägen för Lillklacken och sparkade iväg bollen.
- Är det så där det ska gå till, röt jag. Fy farao, så dumt!
Ingen skrattade bakom mig, för alla vrålade och skrek. Men Knatt försvann som en vessla ur min åsyn. Vilken feg bror man har!
Nu kom Lillklacken stormande igen med bollen framför sig, och kvickt som ögat sköt han in ett mål.
Att inte Stadion rämnade vid avgrundsvrålet! Giggi och jag hjälpte till. Fastän det var ju platt ingenting mot gubben som stod framför oss.
- Heja Lillklacken! skrek han. Vajert, vajert!
Det var något bekant med hans röst, men det hann jag inte reflektera över för det var redan full fart därnere på plan.
Allt ettrigar blev spelet och allt hetsigare stämningen. Giggi, den annars så lugna, nästan bet på naglarna. Om vi bara kunnat se allt som hände . . .
Men den där vrålapan framför oss var en stor, kraftig karl. Det gjorde ingenting i och för sig - kära nån, Giggi och jag var unga och smidiga och ställde oss på tå och kikade över hans axlar eller böjde och vred oss och kikade vid sidorna så fort tillfälle gavs. Vi var alltså verkligt påpassliga. Men vad hjälpte det, när karlen aldrig kunde stå stilla???
Varje gång han hojtade måste han sträcka båda armarna i vädret. Och vifta med hatten så fort det bara artade sig till mål!
Karlen var helfläng, inte tu tal om det.
Till slut blev jag arg. Hade inte Giggi och jag också betalat entrébiljett? Jo, minsann! Då hade vi väl också rätt att se något av matchen utan att leka ormmänniskor.
Förvissa hade vi det! Och när vi nu inte kunde klättra upp på karlens axlar fick man ta till andra medel.
När han nu på nytt sträckte båda armarna i vädret, för att Lillklacken just kom farande för att göra mål, gav jag honom dett kraftigt slag i ryggen och röt (man måste ryta för att höras):
- Ta ner armarna för farao, eller ta plats som orkesterdirigent.
Karlen reagerade mycket egendomligt!
Först stod han som förstenad med armarna i vädret - sedan vred han långsamt på huvudet . . .
Och jag såg in i Lockige Fridolfs resignerade ögon!
Lockige Fridolf, min stackars prövade lärare, som under årens lopp fått utstå så mycken förargelse för min skull.
I ren förskräckelse flög min ena hand upp till min mun, förmodligen för att kväva ett stilla skri. Därmed lyckades jag på något övernaturligt sätt slå till hans hatt, så den flög av och hamnade några meter längre bort.
- Du här, Lotta . . .?
Ja, tyvärr, tyvärr . . . Här stod jag!
- Tänk, sa Lockige Fridolf, att det inte finns en enda plats där man kan få vara i fred för dig.
Lockige Fridolf lät bitter. Och inte blev han väl gladare till mods när det gjordes ett mål just i denna sekund! Och vi visste inte av vem!
Avgrundsvrålet steg på nytt mot skyn, men vi tre stod tysta. bildade den stilla mittpunkten i en tjutande orkan.
Lockige Fridolf hade fått igen sin hatt nu. En behjärtansvärd man hade tagit sig tid att kasta upp den till honom.
Med en suck tryckte Lockige Fridolf hatten djupt ned på sitt huvud. Gick sedan och ställde sig bakom oss.
Det var ju mycket bättre!
Sedan blev allt frid och fröjd. Striden nere på plan böljade fram och åter, som det står i gamla historieböcker. Och Lockige Fridolf, Giggi och jag skrek och hejade som förut. Inte något gammalt groll oss fotbollsentusiaster emellan!
Så blåste någon i en visselpipa.
- Halvtid, sa Lockige Fridolf. Nu får vi ta igen oss ett tag. Man börjar bli hes.
Då hojtade en röst i högtalaren något om en fotboll och nämnde ett par nummer.
- Har deras fotboll kommit bort? undrade jag. Har de ingen i reserv?
- Jo, jo, men det är inte alls fråga om det. De ropar upp ett eller ett par nummer som har vunnit en fotboll. Det är numren på programmen det gäller, inte biljetterna, Lotta . . .
Jag hade börjat gräva i fickan och fått tag i min biljett. Nu fick jag i stället titta på programmet jag höll i handen.
- Numren! sa jag ivrigt. Vad i all världen var det för nummer de ropade upp?
- Ettusentrehundrafemton och tjugoett, sa Giggi lugnt.
Vad gjorde jag utan henne?
- Och du har ettusentrehundrafemton, fortsatte hon efter en snabb blick på mitt program. Grattis, Lotta!
- Ja, jag får väl verkligen säga detsamma, sa Lockige Fridolf. Det vill jag kalla tur.
- Ja, jovisst, men vad ska jag med en fotboll till?
Ge den till Knatt på hans födelsedag naturligtvis, sa Giggi. Det sparar du pengar på och han blir glad.
- Be att få Lillklackens autograf på den också, sa Lockige Fridolf. Det höjer ju värdet.
Vi fick inte tid att prata så mycket mer, för nu satte de igång igen.
Jag hurrade inte mer! Hojtade inte så värst heller. Den där Klossen gick fram som en tank, vältande allt ur vägen. Lillklacken slet som en bäver, hans tröja var alldeles våt och klibbade fast på honom. Men Klossen rådde han inte på.
Lockige Fridolf smackade beklagande med tungan.
- Tråkigt, tråkigt, sa han. Han spelar så elegant och taktiskt, den där pojken, men han kan ju inte göra underverk. Vi får finna oss i att få stryk.
Vi - Lockige Fridolf, Giggi och jag - hade bildat förbund med hemmalaget.
- Ja, men de våra kan väl vinna nästa gång, sa jag hoppfullt.
Lockige Fridolf skakade bekymrat på huvudet.
- Det räcker inte med det, Lotta. De måste få en liten stöt eller vad jag ska säga. En ny spelare, en som kan entusiasmera. Och kanske lägga om deras stil lite.
Matchen slutade 2 - 6. Ett missnöjt gnylande hördes runt omkring oss och det gjorde mig riktigt arg. De som inte var nöjda kunde ju gå ner och sparka boll i stället för att börja skälla.
Det sa jag också och Lockige Fridolf log.
- Så här är det väl alltid här i världen, Lotta. Lyckas med något - och folk hurrar sig hesa och höjer dig till skyarna. Misslyckas - och man vänder dig ryggen.
- Men det är fräckt och orättvist.
- Visst, visst. Men den som sig i leken ger, den får leken tåla. Kom nu, så går vi och hämtar din fotboll.
Jag vet inte vad jag hade gjort mig för föreställning om en fotboll, men att den skall vara rund och brun, det trodde jag mig veta. Men den här var vit med svarta prickar.
- De följer modet de också, sa Lockige Fridolf på skoj när han såg min förvånade min. Varför alltid brunt, det måste bli tråkigt i längden. Så där har de sett ut ett par år nu. Men nu ska vi försöka få en autograf.
Bussiga Lockige Fridolf! Han fick tag i Lillklacken och berömde honom för hans fina spel.
Lillklacken lyste upp förstås, men såg ändå lite moloken ut.
- Det känns visset i alla fall, sa han. Det fattas sting i laget för närvarande. Men vi har vissa planer, så det kanske kommer att bli bättre. Bra mycket bättre, tillade han.
Men vad det var för planer ville han inte komma fram med än. det var lite för tidigt, påstod han. Däremot skrev han gärna på min fotboll.

© Ester Ringnér-Lundgren