|
Ur "Lotta är sig lik" (nr 3 i serien)
Av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren)
Fem teckningar
Vårt återtåg till skolan var förstås ganska snöpligt.
Först tågade Rit-Valle med långa kliv och rocken som ett fladdrande segel. Bakom honom traskade Giggi och jag som två förskrämda möss. Giggi kunde det ju ändå gå an för, men för mig . . .
Alldeles utanför skolan stötte vi ihop med Lockige Fridolf.
Rit-Valle stannade, pekade på oss och sa:
- De här två ska ha anmärkning. Marie-Sofie borde ha två. Förresten - hon ska ha två. De har inte passat tiden, inte kommit tillbaka efter två timmar, som jag uttryckligen har sagt ifrån. Dessutom har Marie-Sofie på dessa tre timmar åstadkommit något som en unge i småskolan svänger ihop på tio minuter. Titta!
Rit-Valle rev till sig mitt ritblock och höll det framför Lockige Fridolf.
Jag väntade mig att även Lockige Fridolfs ögon skulle vilja tränga ur sina hålor, men det gjorde de inte.
Först såg han så överjordiskt häpen ut, som om marken öppnat sig framför honom; sedan sa han:
- Är det en kvastprick?
- Nej, röt Rit-Valle. Marie-Sofie, tala om vad det är!
- Det är en flagga, sa jag bistert. (För jag tycker det är synd och skam av vuxna människor att inte känna igen en flagga.)
Lockige Fridolf satte ena handen för munnen.
- Javiss, ja, mumlade han otydligt, nu ser jag att det är en flagga. Så sa han - utan att ta handen från munnen: Du får utsäkta mig, Valdemar, men jag måste nog gå nu. Måste plocka fram några böcker till nästa lektion.
Han störtade iväg uppför backen till skolan, fortfarande med handen för munnen. vad hade det tagit åt honom?
Rit-Valle såg en aning förbryllad ut men sedan vände han sig till mig och sa i kärv ton:
- Till måndag ska du ha fem teckningar klara. Du får rita vad du vill, men det ska vara välgjort och med någon mening i. Du ska lämna dem till mig personligen. Och sätt inte din familj i arbete. Det är du som ska göra dem.
Han gick.
Fem teckningar! I dag var det torsdag. Fem teckningar förutom alla läxor. Och med provskrivning i geografi på lördag som extra uppmuntran.
Slut på fest och glam och ledighet. Slitet och släpet hade börjat igen!
- Vad skrattade Lockige Fridolf så förtvivlat åt sedan han hade skilts från er och Rit-Valle? frågade Jonas när vi kom upp på skolgården.
- Skrattade?
Giggi och jag fick fram ordet på samma gång.
- Javisst! Han skrattade ju högt, där han gick alldeles ensam. Hade du berättat något roligt, Lotta?
- Nej, sa jag. Men jag hade ritat något skojigt. Jag ska bli skämttecknare närjag blir stor.
- Får jag se? sa Jonas.
Det fick han naturligtvis inte, men han hade nappat till sig ritblocket innan jag hunnit opponera mig.
Han kastade en förväntansfull blick på teckningen men sa sedan besviket:
- Asch, vad var det för lustigt med det här? Det är ju bara en flagga!
- Javisst, sa jag. Men det är du den förste som har sett.
Jonas stirrade förvånat på mig.
- Ser de inte att det är en flagga? Det var det konstigaste jag har hört. Och vad sjutton är det som är så roligt med den?
- Fråga inte mig, sa jag. Du vet, folk har så underlig humor!
Vad skulle jag rita?
Jag vandrade omkring med mitt ritblock i handen för jämnan de följande dagarna. Men när söndagsmorgonen grydde hade jag bara en teckning klar, ett självporträtt Ett skevt ansikte med svullna kinder som av tandvärk, rakt hår, rak lugg och mörka, dystra ögon som tydde på en missförstådd och förtrampad själ.
Den teckningen kom av en outgrundlig anledning i händerna på Knatt.
- Är det du som har ritat den här indianen? sa han. Den är ju bra!
Jag hade tänkt fräsa ilsket för att han trodde det var en indian, men det där sista han sa kom mig att svälja de bittra ord jag hade i beredskap. Det kunde ju göra detsamma vad det föreställde, bara det var bra.
- Tycker du? sa jag.
- Javisst! Men hur kommer det sig att du tecknar, när du inte är tvungen till det?
- Jag är tvungen, sa jag.
Ja, sedan fick Knatt höra hela den dystra historien.
- Kan du säga mig hur jag ska kunna få ihop fyra teckningar till, sa jag till sist.
Knatt tänkte. Till slut sa han:
- Ja, det tror jag! Steffe i min klass har fått hur mycket beröm som helst för en sorts kubistiska saker i färg. Du vet, fyrkanter och trianglar i en enda röra.
- Är det sant?
- Absolut! Och en blå fisk med ett ondskefullt öga mitt i magen och långa vasstandade spröt sattes upp som ett gott exempel på personlig uppfattning.
Jaså, låg det så till? Kunde man skörda ära och berömmelse bara genom att skruva på fantasin så skulle jag spotta i nävarna och ta nya tag.
När de andra i familjen gick ut på långa stärkande promenader i solskenet satte jag mig till rätta med färger och penslar och begynte skapa.
Allteftersom jag fick mina konstverk färdiga satte jag upp dem med knappnålar på väggen att torka.
Förutom ”indianen” hängde där till slut:
1. En färgsprakande rektangel. Inom dess svarta ytterkontur trängdes guldgula splittror, ametistfärgade cirklar, chockrosa trianglar och annat pyssel.
2. Ett ”stilleben” bestående av en apelsin (som jag sparat från frukosten) samt två tulpaner. De två tulpanerna stod inte i en vas utan låg på bordet framför apelsinen. För att kunna rita dem måste jag vända ritblocket på tvären ett tag och rita dem ”stående”. (Jag har ju sagt, att jag inte har lätt för att rita.) När jag sedan vände ritblocket på rätt ledd igen såg tulpanerna litet egendomliga ut. Jag kunde ge mig på att Rit-Valle inte skulle kunna se att det var tulpaner.
3. Blommönstret (uppförstorat) från den blå delft-vasen inne på mammas sybord. (Det blev riktigt snyggt måste jag säga.)
4. Fri fantasi. Bara ett virrvarr av cirklar i olika färger som grep in i varandra. Och vid sidan av dem ett jättestort, stramt, svart utropstecken. Fantastiskt dekorativt och mycket personligt!
Jag var faktiskt nöjd med mitt verk.
*
- Hur har du det,? sa Giggi först av allt när vi möttes på måndagsmorgonen. Har du kunnat rita något?
- Om, sa jag. Du anar inte . . .
- Får jag se?
- Här ute på gatan? Och kanske tappa dem. Ånej! Du får se dem sedan däruppe på teckningssalen.
Vi hade teckning redan andra timmen så Giggi behövde inte vänta länge.
Hon och jag var de första däruppe på teckningssalen. Om man inte räknar Rit-Valle själv förstås.
När han fick se oss sa han genast i bister ton till mig:
- Nå, Marie-Sofie, har du lyckats kludda ihop något? Ännu flera flaggor?
- Nej, sa jag, det är olika saker.
Och som en handelsresande bredde jag ut mitt lager till beskådande.
Rit-Valle såg kritiskt på den ena teckningen efter den andra. När han kom till mitt ”stilleben” flaxade hans ena ögonbryn upp mot hårfästet och med ena pekfingret på minatulpaner frågade han bryskt:
- Vad är det här?
- Tulpaner, sa jag.
- Jaså, jag trodde det var rabarber - det är mera likt rabarber.
Flaggor som ser ut som disktrasor, tulpaner som ser ut som rabarber – jag blir snart trött på
det här.
Varför ska just Konstens väg vara så törnbeströdd?
Minuterna sniglade sig långsamt fram. Rit-Valle beskådade fortfarande mina stackars ritningar. Hade han då aldrig sett nog?
- Indianen ser lömsk ut, sa han till slut. Honom skulle jag inte vilja möta ensam en mörk
natt. Delftmönstret är bra, men det är ju inte din förtjänst. Rektangeln och den här med cirklar är inte pjåkiga. I synnerhet inte den med cirklarna och utropstecknet. Vittnar om personlig uppfattning. Håll dig till den stilen i fortsättningen. Den tycks ligga bra till för dig. Jag behåller den färgglada rektangeln och den med cirklarna. En av dem – eller kanske båda två – får komma med på utställningen i vår.
Han gav mig en kort nick och jag gick till min plats.
Men jag gick som på moln. Jag, Lotta, skulle få en eller kanske två teckningar uppsatta! Fantastiskt!
När jag kom hem frågade Knatt genast, vad Rit-Valle hade sagt, och jag berättade med undertryckt stolthet, att jag kanske skulle få upp två av dem på utställningen.
- Vajert! sa Knatt.
- Det är din förtjänst, sa jag. Tack ska du ha!
- För all del, sa Knatt generöst. Men hör du, vad sa han om indianen?
- Han ville inte möta honom en mörk natt, sa jag.
- Det har han rätt i, sa Knatt. Det var en ruffig typ.
- Det var jag! sa jag. Det var mitt självporträtt!
Sedan seglade jag ut ur rummet innan Knatt hann säga något. Det räckte med det skratt han upphävde.
Väl inne hos mig tog jag fram teckningen med min förkättrade flagga och satte fast den på väggen ovanför min säng. Den såg så rörande ut, tyckte jag.
Dessutom hade den något att säga mig. Detta – att ett klart nederlag kan vändas till seger.
Och sådant är nyttigt för lilla Lotta att komma ihåg.
© Ester Ringnér-Lundgren
|