Tussi på vinterlov

Är det jul redan?

Nog är det konstigt i alla fall!
   När man börjar skolan på hösten så tycker man att det är så långt till jul, så det är inte lönt att tänka på den.
   Först ska man ju gå klädd i sommarkläder ett par veckor och längta tillbaka till landet varenda dag. Sedan blir det grått och ruskigt väder vecka efter vecka och dagarna blir kortare och kortare. Det är mörkt när man går till skolan, och det är mörkt när man går hem.
   Men ändå tror man inte att det är jul på länge, länge än . . .
   Och så en dag upptäcker man, att den står ju nästan "bakom knuten".
   Åtminstone var det så för Kajsa-Lena och mig den här hösten.
   Ni minns väl mig? Tussi - som egentligen heter Kristina. Och mina syskon Annika och Bisse som är lite äldre än jag. Och Kajsa-Lena som är min bästis i skolan. Visst gör ni väl det? För i så fall kan jag fortsätta att berätta nu.
   Vi var på väg hem från skolan den här dagen - en grå och tråkig och regnig dag. Det plaskade om våra stövlar och det droppade från våra regnkappor. Skolväskorna var våta och vi hade en lång och svår rättskrivningsläxa att lära oss.
   Och då - just när vi gick förbi skyltfönstret till Lina Anderssons handarbetsaffär - tvärstannade vi.
   Sedan såg vi häpna på varandra.
   - Nej men, är det jul redan? sa Kajsa-Lena.
   Hela fönstret var fullt med de sötaste juldukar med stjärnor och röda ljusstakar, äpplen och hjärtan. Och så tomtar, förstås.
   - Nej men, hur kan det vara det? sa jag. Det har jag inte hört ett ord om.
   Det satt en grann, röd lapp i fönstret och på den stod det "Nu är det tid att börja sy juldukarna".
   - Vänta nu ett tag, medan jag räknar, sa Kajsa-Lena. Det var mammas födelsedag i förra veckan och hon fyller år den 27 oktober. Nu ska vi se . . .
   Hon gav mig sin skolväska så hon fick båda händerna lediga. Så drog hon av sig vantarna och började räkna, 28, 29, 30 . . . hur många dagar är det i oktober?
   - Trettioen, sa jag och kände mig väldigt stolt över att jag visste det så med ens.
   - 31, 1, 2, fortsatte Kajsa-Lena. Det är den andra november i dag . . . Ja, men snälla nån, då är det ju bara en månad - och så lite till, förstås - till jul.
   - Vi måste börja sy! utbrast jag.
   - Det är klart att vi måste. Vi går in och tittar på dukarna.
   Vi gick in och tittade.
   Kajsa-Lena ville helst sy en duk som var grön med röda bär och gula bockar. Jag ville ha en klarblå som var överströdd med vita och gula stjärnor.
   - Vad kostar den här? sa Kajsa-Lena om sin duk.
   - Sexton och femtio, sa expediten
   Kajsa-Lena såg först väldigt häpen ut, men sedan lyste hon upp igen och sa:
   - Men jag ska förstås inte ha den här, som är nästan färdig. Jag ska ha en som jag ska sy själv!
   - Ja, det förstår jag, sa expediten. Men det är just en sådan som kostar sexton och femtio. Med garn!
   Kajsa-Lena såg ut som om hon inte trodde sina öron.
   - Den här då? frågade jag om den blå.
   - Arton och tjugofem, sa expediten.
   Jag såg på Kajsa-Lena.
   - Tack, men då ska vi verkligen inga ha, sa jag sedan
   Så gick vi ut, Kajsa-Lena och jag.
   När vi gick förbi skyltfönstret såg vi en gång till på våra dukar. För de fanns i fönstret också.
   - Vi hade i alla fall inte hunnit sy dem, sa Kajsa-Lena. De är för stora.

Titta, det snöar . . .

Men några dagar senare satt vi och sydde på de där dukarna i alla fall. Ja, inte på dem vi frågat på, men på precis likadana, bara litet mindre.
   Jag hade nämligen berättat för Annika om dukarna och då hade hon tittat på dem när hon gick förbi affären.
   Sedan hade hon hjälpt oss både att köpa tyg och att rita upp mönstret.
Det var väldigt bussigt gjort, det tyckte både Kajsa-Lena och jag, och jag sa att om jag bara hann så skulle jag brodera en julklapp åt Annika också. Någon liten sak!
   - Brodera ett frimärke, du, sa Annika och skrattade. Det räcker.
   Det syntes på henne att hon inte trodde att vi skulle få dukarna färdiga, men hon skulle få se . . . Jag har redan broderat en stjärna. Och det är bara tjugofem! Det måtte jag väl hinna med.
   Annika var hos en kamrat den här kvällen, så vi var alldeles ensamma i vårt rum, Kajsa-Lena och jag. Och mamma fick inte ens så mycket som glänta på dörren, det hade jag sagt till. "Vi syr hemligheter" hade jag sagt. "Å, så spännande!" sa mamma då. "Vad kan det vara?"
   Och då var det så nära att jag hade sagt vad det var så det kan ingen tro.
   Det var svart och mörkt utanför fönstret. men plötsligt råkade Kajsa-Lena titta upp . . .
   - O, Tussi, sa hon, titta . . .!
   Jag tittade upp - och vad tror ni jag fick se? Jo - en snöflinga!
   En stor, vit snöflinga som långsamt, långsamt dalade ner utanför vårt fönster. Så en till och en till - och den största fastnade på vår ruta.
   Vi hade lagt ifrån oss dukarna och stod med näsorna nästan platta mot rutan och stirrade ut.
   - Det är jul! sa Kajsa-Lena högtidligt.
   - Ja, det är det, sa jag.
   Snön föll allt tätare.
   - Vi kanske ska fara till mormor i jul, sa Kajsa-Lena.
   - På landet?
   - Jaa!
   - O, du lyckans ost! sa jag längtansfullt.
   För tänk att få vara på landet en jul! Det har jag aldrig varit.
   - Varför reser inte ni också ut på landet? sa Kajsa-Lena. Till stugan där ni bor på sommaren?
   Ja, varför gjorde vi inte det?
   Jag glömde duk och snöflingor och allt och störtade ut i köket till mamma.
   - Mamma, varför far vi inte till landet i jul . . .?
   Mamma höll på att sy på symaskin. Nu stannade hon den och jag fortsatte.
   - Kajsa-Lena ska resa till sin mormor på landet i jul. Och tänk om vi också kunde resa till landet . . . och åka kälke och bygga snöfästning . . . och hämta in en gran från tomten - Tänk vad vi skulle spara bara på det! Och . . .
   - Stopp ett tag! sa mamma. vi ska fara till landet i jul. Pappa och jag kom överens om det redan i somras, men vi har inte velat säga något förrän vi kom närmare julen.
   Jag flög ut ur köket och in till Kajsa-Lena.
   - Vi ska fara till landet, skrek jag.
   Och sedan sydde jag inte mera den kvällen. Det bara inte gick. Kajsa-Lena försökte verkligen, men när hon tog fel tråd och började sy en röd bock i stället för en gul så slutade hon också.

Hur ska man kunna stava rätt?

Nästa dag fanns ingenting kvar av snön. Det var bara grått och regnigt och kallt. Men vi pratade om julen hela dagen ändå, Kajsa-Lena och jag. På rasterna vill säga! På timmarna skulle vi inte våga, för Getingen, vår lärare, är rätt så sträng.
   Men så hände något oväntat.
   Den timmen när vi hade rättskrivning och jag som bäst satt och grubblade över om "utskjutande" stavades med skj eller bara sk så hörde vi sång från klassrummet under oss.
   Det är en förstaklass som går där, och nu höll de på att lära sig "Snart julen är här och på dörrarna bankar . . ." Vi slutade att skriva nästan varenda en och såg på varandra i stället.
   - "Då båten hade kommit runt den utskjutande udden . . ." sa Getingen. Har ni skrivit det?
   - Jaa! sa vi allihop - utom Jerka.
   - Inte jag! sa han.
   - Skynda på då, sa Getingen
   - Jag vet inte hur "utskjutande" stavas, sa Jerka.
   - Det hade du i läxa, sa Getingen. Skriv!
   "Vad ska jag ge barnen till julklapp i år?" sjöng förstaklassarna under oss.
   Jerka rafsade ner några ord i skrivboken. Det såg nog inte för snyggt ut, det han skrev. Det gjorde det aldrig, förresten. Jerka är latast i klassen. Och bråkigast!
   - ". . . kom den äntligen in i lugnare vatten", dikterade Getingen.
   Vi plitade och skrev.
   Därnere tog de om versen från början.
   "Snart julen är här och på dörrarna bankar, och tomten han går i de djupaste tankar . . ."
   Jag suckade - hur stavades "lugnare"? Det var omöjligt att lista ut så länge de höll på med julsånger därnere.
   Då suckade plötsligt Getingen och vi såg upp allesammans.
   - Skriv det här sista jag dikterade, sa han, och lägg sedan ihop böckerna! Det är ingen mening med att skriva rättskrivning nu, det begriper jag ju.
   Ett tjut av glädje hördes och Jerka slängde ner sin bok i bänken.
   - Stopp där! sa Getingen strängt. Samla ihop alla skrivböckerna snyggt och fint, Jerker, och kom fram med dem till mig!
   Det är alltid lustigt att se när Jerka samlar ihop skrivböcker. Han tappar varannan och får böja sig efter dem, han lägger en del på tvären i högen och får ändra på det . . .
   När han äntligen samlat ihop böckerna reste sig Getingen och började skriva på svarta tavlan.
   Han skrev upp två verser av en julsång som jag aldrig hade hört förut, sedan vände han sig om till oss och sa:
   - Ta upp era anteckningsböcker och skriv av den här versen. Så ska vi lära oss sjunga den nästa timme.
   Getingen är sträng, men han förstår väldigt bra.
   Och vad det var bra att vi fick om rättstavningsläxan! Jag vet inte hur många fel jag skulle ha fått annars.

"Sommarplaner" - mitt i vintern

På hemvägen köpte jag en skrivbok. Den ska jag ha att skriva om "Julen på landet" i. Jag skriver alltid om allt som händer mig - jag har hela nedersta byrålådan full av böcker nu. Bisse brukar retas med mig för det ibland, men mamma och Annika tycker att det är trevligt.
   Själv tycker jag att det är väldigt skojigt och väldigt förståndigt. För tänk när man blir gammal och kanske inte har så gott minne! Nog är det väl bra då att kunna ta fram någon av de där böckerna och läsa om allt som hänt.
   Mamma hade inga dagböcker men hon har sparat gamla skrivböcker med uppsatser i.
   Jag hade inte vetat det förrän den här söndagen och det var en ren slump att jag kom på det.
   Det var en så tråkig söndag! Regnet stod som spön i gatan, Kajsa-Lena var bortrest, jag hade läst ut båda låneböckerna och vi hade redan ätit middag. Så man hade inte ens söndagsefterrätten att se fram emot. Jag visste inte ett dugg vad jag skulle hitta på att göra.
   Men så kom jag att tänka på att i det översta skåpet ute i klädkammaren brukar Annika ställa upp de böcker hon inte läser längre, och jag beslöt mig för att se efter om det fanns någon bra bok som jag kunde läsa.
   Jag klättrade uppför trappstegen och började leta i skåpet. Det fanns ett par sagoböcker och en flickbok som såg bra ut, så dem tog jag. Men just när jag skulle klättra ner så såg jag en bunt med skrivböcker inne i ett hörn.
   Aha, tänkte jag, det där är förstås Annikas gamla skrivböcker sedan hon var så liten som jag. Nu ska jag allt se efter om hon var så märkvärdigt mycket duktigare än jag eller om hon hade massor med fel, hon också.
   Jag tog bunten med skrivböcker och de andra böckerna under armen och skulle klättra ner.
   Men naturligtvis gled skrivboksbunten och dunsade i golvet, och mamma kom rusande för att se om det var jag som ramlat ner.
   Men det var det ju inte, för då hade det blivit en mycket värre duns.
   - Nej, men titta, det är ju mina gamla uppsatsböcker! sa mamma. Låg de däruppe?
   Tänk att det var mammas! Från den tiden då hon var lika liten som jag är nu.
   - O, får jag läsa dem? sa jag.
   - Javisst får du det, sa mamma. Vi kan titta på dem tillsammans förresten. Jag tycker också att det ska bli lustigt att läsa dem.
   Vi ordande det trevligt för oss ute i köket, mamma och jag. Alla andra satt och läste i var sitt rum - vi tyckte vi var så bra för oss själva ute i köket.
   Mamma slog sig ner med en kopp kaffe, jag fick ett glas saft och en sockerkaksskiva, och så läste vi.
   Och här ska ni få höra.

Sommarplaner
När sommaren kommer, ska jag packa min kappsäck, säga farväl till Sverige och resa till Konstantinopel. Där skall jag fara i gondol på Bosporen, gå i basarer och se efter, hur det går till där, och köpa något vackert åt Mamma. Sedan skall jag plocka blommor, många blommor, apelsiner och fikon. Sedan går min resa till Schweiz. Där skall jag driva korna upp till sätern, och jag skall själv vara däruppe omkring en vecka. Jag skall gå upp klockan sex och klättra i bergen, sjunga och blåsa i vallhornen. Jag skall också där plocka blommor och pressa. Då kan jag få ett stort herbarium med ovanliga växter.
Min kosa ställes sedan till Neapel. Där skall jag köpa flera dussin apelsiner, bananer, fikon och päron, och så skall jag känna, hur rostade kanstanjer, sådana som de ha där nere smaka. När jag har varit där länge nog, reser jag till Rom. Där skall jag kasta pengar i den där brunnen, som finns där, samt gå och hälsa på hos påven och se hans ståtliga slott, Vatikanen. Jag skall också köpa vackra saker, men jag skall se noga till, att jag inte blir lurad. Jag skall köpa många, många kort med vyer från Rom och taga med mig hem.
Efter någon tid skall jag resa till Indien, men jag är fasligt rädd för glasögonormarna, och det är ju ej så underligt. I alla fall skall jag resa dit, och en vacker månskenskväll skall jag gå på Ganges´strand. O, vad jag tycker det måste vara vackert där med lianer, som slingra sig om träden, apelsiner, som lysa brandgula bland allt det gröna, och så se månens sken över trädtopparna.
Men jag får inte glömma att resa till Afrika. Där skall jag studera vilda djurs levnadssätt, utforska en flods källa eller åtminstone bestiga Kamerun. Jag skall resa på Nilen och se efter, hur långt den är segelbar. Då har jag uträttat litet.
Sedan fram emot hösten reser jag direkt hem till Sverige för att börja höstterminen.
Detta är mina sommarplaner, men de gå nog aldrig i uppfyllelse.

   Jag kunde inte sluta förrän jag läst igenom alla skrivböckerna. Jag tyckte det var så förfärligt märkvärdigt att tänka sig, att mamma varit en liten flicka som suttit i en skolbänk och plitat och skrivit och hittat på - precis som jag gör.

Ett långt skutt fram i tiden

I morgon är det julavslutning!
   Nu undrar ni förstås, hur jag kommit så långt i en hast, men det beror på den där skrivboken som jag köpte i bokhandeln och som jag skulle ha till dagbok.
   Jag hade genast jag kom hem präntat "Julen på landet" utanpå den, och sedan kunde jag väl inte skriva en massa om höstterminen. Då hade boken tagit slut långt innan jag hunnit sätta mig på tåget till landet. Och så hade jag inte haft någon bok att skriva om julen i! För jag hade verkligen inte råd att köpa en till. Jag måste ju köpa julklappar också.
   Därför har jag inte skrivit något i den förrän i kväll.
   Vi har allting packat och klart.
   Vi ska inte åka bil utan tåg, och bara det är så spännande så det är inte sant. Måtte det inte bli så trångt på tåget bara, som det brukar bli i vår lilla bil när vi ska ner till landet på somrarna. Då brukar slingerväxter vifta omkring öronen på oss, knyten och paket finns inkilade överallt, och jag som sitter i mitten i baksätet, känner mig som en liten klämd sardin.
   Och måtte vi inte glömma någonting! Har vi väl satt oss på tåget så kan vi ju inte vända tillbaka efter det vi glömt.
   Därute i köket står en stor kartong, fullproppad med kakor som mamma har bakat här uppe i stan, därför att det var bekvämare så. Den kartongen kommer jag att hålla ögonen särskilt noga på. Så att den verkligen kommer med!
   Papperskarameller har vi också redan gjort, men julklapparna har vi inte slagit in "på riktigt" än. Men min duk är färdig! Till på köpet pressad - det hjälpte Annika mig med.
   Tänk att vi ska resa till landet! Hur ska jag kunna sova i natt - jag begriper det inte!
   Jag har för länge sedan skrivit till Nora, min näst bästa "bästis" nere på landet - min allra bästa är min syssling, men hon bor där inte nu - och sagt, att vi kommer. Och Nora har skrivit tillbaka och önskat mig välkommen. Ett väldigt skojigt brev, där hon textat "Välkommen" på både framsidan och baksidan av kuvertet. Det var bara en sak i brevet som jag inte gillade. För så här skrev hon:
   "Hoppas att det blir massor av snö, så att vi kan åka skidor. Det finns en väldigt bra backe i hagen - du vet nog själv vilken jag menar - den där vid "hallonberget". Där kan vi åka."
   Åka skidor i backen vid "hallonberget"! Jo, jag tackar, jag - jag som knappt kan stå på skidor på slät mark. (Däremot åker jag skridskor riktigt bra, för vi är väldigt ofta nere på konstisbanan.)
   Aldrig åker jag skidor i den backen, tänkte jag - och i detsamma kom jag ihåg att jag ju inga har! De gamla, som jag haft efter Bisse, gick sönder förra året. Så väl det var, då!
   Just nu kom Bisse och frågade om Annika och jag kommit ihåg att ta ner våra skidor från vinden.
   - Jadå, sa Annika, och så såg jag att hon gjorde en aldrig så liten blinkning till Bisse, vad nu det skulle vara bra för.
   Det kanske var för att han skulle vara tyst när jag skrev. Det har de aldrig brytt sig om förr, förstås, men bättre sent än aldrig.
   - Nu, Tussi, sa mamma, som också kommit in i rummet, får du slå ihop dagboken och gå och lägga dig!
   - Redan?
   - Ja - redan! Klockan är halv elva kan jag tala om för dig, så du borde ha legat för länge sedan. Har ni packat allt?
   - Varenda sak! sa Annika.
   Men det hade varken hon eller jag kom vi underfund med sedan.
   Vi fick traska upp flera gånger, allt efter som vi låg och kom ihåg den ena saken efter den andra.
   - Det hade varit bättre att ha tagit med hela byrån, sa jag. Då hade vi åtminstone ingenting glömt.
   Det hade vi gjort ändå, sa Annika, som fåfängt letat igenom hela sin byrå för att finna ett halsband, som hon nödvändigt skulle ha med sig, och nu börjat leta i skrivbordslådan i stället.
   Men det fanns inte där heller. Det låg i sykorgen - och det var jag som hade lagt det där för några dagar sedan.
   Som tur var orkade inte Annika gräla på mig. Hon var för sömnig. Bara några minuter senare sov hon.
   Och tänk, jag somnade, jag också! Det hade jag aldrig trott att jag skulle kunna.

Herr Dyster och den hemkokta kolan

Jag hade hoppats att det skulle finnas gott om plats på tåget! Jo, jag tackar, jag.
   Det var det mest fullpackade tåg jag någonsin sett. Det var väskor och paket på varenda hylla och väskor och paket under varenda bänk och så packat med folk förstås. Jag satt till hälften i knät på en stor tant som hela tiden sa att hade hon vetat det här så hade hon väl lika gärna stannat hemma.
   Och det tyckte jag hon gott kunde ha gjort, så hade jag fått sitta litet bättre.
   Men hon var snäll. Bara tåget hade satt i gång och hon hade lugnat sig litet bjöd hon oss allihopa på hemkokt kola ur en stor, blommig påse.
   Då var det värre med den magra dystra karl som satt mitt emot mig.
   Han sa hela tiden att det var ynkligt att det inte fanns flera vagnar nu när det var jul och allting. Man kunde verkligen begära, sa han, att man skulle kunna få rum med sin hatt och inte behöva sitta och ha den i knät hela tiden.
   Då sa pappa att det gick ju bra att lägga den uppepå en av väskorna på hyllan
   Men då sa herr Dyster, som jag döpt honom till:
   - Nej, min bäste herre, så dum är jag inte, då glömmer jag den bara eller också glider den ner bakom kappsäckarna och förlorar formen. Ånej . . .
   Och så satt han där tappert med hatten i knät. Då tyckte kola-tanten synd om honom och räckte fram sin stora, blommiga påse.
   - Var så god, sa hon. Det är riktigt smör i dem!
   Men herr Dyster log blekt och avmätt och skakade avvärjande på huvudet.
   - Nej, tack, nej, tack! Det är mycket vänligt, och jag är övertygad om att de är goda, men jag är rädd om mina tänder. Om min matlust också!
   Stackars herr Dyster, tänkte jag. Rädd om sin hatt och rädd om sina tänder och rädd om sin matlust. Så besvärligt han hade det!
   Bäst vi satt där som packade sillar, hördes det plötsligt musik. Det var en pojke längre fram i kupén som hade tagit upp ett dragspel och börjat spela. "Nu är det jul igen" spelade han flera gånger, och det var rent märkvärdigt så mycket gladare alla blev med en gång.
   Så fortsatte han med en lång rad av alla de där visorna man sjunger när man dansar kring granen. Till på köpet den jag tycker allra bäst om, "Nu har vi ljus här i vårt hus, julen är kommen, hopp, tralalala."
   Och kan ni tänka er! Då började herr Dyster plötsligt gnola med och stampa takten litet försiktigt med ena foten. Säkert hade han just då glömt bort både tänder och matlust, för när kolatanten strax därpå lät sin blommiga påse gå runt bland oss igen, tog han också en kola, och när han hade sugit på den en stund böjde han sig fram mot tanten och sa att det var en utsökt god kola och att det kändes att det var riktigt smör i den.
   Efter en stund slutade pojken att spela och stoppade ner dragspelet, men det gjorde ingenting, för nu såg alla människor så glada ut och hade börjat prata med varandra.
   Men trångt var det ju fortfarande, så när Bisse och Annika sa att de skulle gå ut och ställa sig i korridoren ett tag, så följde jag med dem.
   Det var väldigt skönt därute. Det var lite svalare, och så kunde man ju äntligen komma åt att titta ut genom fönstret.
   Det fanns rätt mycket snö så här långt inåt landet, och den var vit och såg mjuk ut - som bomull.
   Skogen stod tät, där vi just nu susade fram, men här och var öppnade sig skogen och då skymtade ensamma gårdar eller klungor av stugor, och från alla dem steg skorstensröken som vita strimmor rakt upp i den kalla vinterluften.
   Tänk, att i två hela veckor få vara på landet vintertid! Att få åka spark på snöiga vägar och bygga snögubbar och så på kvällarna få sitta inne i vår lilla stuga och läsa julklappsböcker! Jag måste nypa mig själv i armen för att vara säker på att inte alltsammans bara var en dröm.

Hårt eller mjukt paket?

Nora mötte vid stationen.
   Detta var det fjärde tåget hon var uppe till, sa hon. Det första hade kommit redan klockan halv nio, och då hade hon också varit här. Så kort som jullovet var, sa hon, borde man ta bättre vara på det.
   - Det var förstås du som fösov dig, sa hon till mig. Nu har du nästan förlorat en hel dag på det här sättet.
   - Det har jag visst inte, sa jag. Jag slutade inte skolan förrän i dag.
   - Inte förrän i dag? sa Nora. Vi slutade i går. Vad är det egentligen ni håller på så länge med däruppe . . .
   När vi äntligen hade klarat upp det där, Nora och jag, satt alla de andra redan inne i en bil med alla kappsäckarna och paketen och kartongerna. Det såg trångt ut, så jag sa att Nora och jag lika gärna kunde gå ner till stugan. Och det tyckte mamma också var lika bra.
   Så bilen körde, och jag och Nora traskade iväg.
   Men vi gjorde oss ingen onödig brådska, och när vi kom ner till handelsboden stannade vi och tittade i skyltfönstren, för de hade ju julskyltat.
   Det var rätt så märkvärdigt för mig, ska jag säga, att se tomtar och ljus och julgransprydnader i fönster där jag aldrig sett annat än saftflaskor, bärkorgar, sommarsandaler och häftplåster.
   I detsamma fick "Myggoljan", den där dumma expediten som jag har talat om förut, syn på oss. Sitt namn har han fått därför att han förra sommaren alltid - vad vi än var uppe och handlade - frågade oss om vi inte skulle köpa myggolja också. Och så retade han sig gräsligt på oss, om vi inte bestämde oss genast på minuten för vad vi ville köpa. När han nu fick syn på oss utanför fönstret hoppade han liksom till och låtsades se väldigt förskräckt ut och sedan suckade han så vi tyckte att det hördes ut. Han trodde förstås att jag tänkte köpa julklappar härnere på landet och fråga honom om priset på varenda sak som fanns i affären.
    Någon liten julklapp till kanske jag köper, förresten. Och nog ska jag i så fall fundera ordentligt först, det kan Myggoljan vara säker på.
   I dag skulle vi i alla fall inte handla, utan när vi hade tittat färdigt fortsatte vi landsvägen fram.
   Det var riktig skymning nu. Månen hade seglat fram över det mörka skogsbrynet och från timmerforan framför oss på vägen hördes hästtrav och pinglandet av bjällror.
   - Jag har en julklapp till dig, sa Nora.
   - Jag har en åt dig, sa jag.
   - Hårt eller mjukt paket? sa Nora.
   - Hårt! sa jag. Börjar på "b".
   - En bok? sa Nora nyfiket.
   - Neej då - något helt annat.
   För det var det - något helt annat. Det var ett block - ett stort fint ritblock med en vacker bild på framsidan.
   - Mitt då, undrade jag, är det hårt eller mjukt?
   - Mjukt! sa Nora och såg gränslöst illmarig ut. Börjar på "s".
   - Strumpor! utbrast jag. (För det är ju det första man tänker på, när det gäller mjuka paket.
   - Ja, det är klart! sa Nora.
   Och så skrattade hon så hon inte såg sig för utan klev ut i diket och sjönk ner i snö till knäna.
   Då skrattade jag.

Nora skriver vers

Vi satt länge uppe den här första kvällen, Annika och jag, för vi ville göra i ordning våra julklappar.
   På ena kortväggen i Annikas och mitt gavelrum finns två hyllor som pappa hjälpt oss att sätta upp. På dem brukar vi ställa alla saker som vi är rädda om - prydnadssaker som vi fått, en söt rosig konfektask av porslin, nackspegel, var sin sammetsfodrade ask att ha halsband i och litet sådant där. Dessutom står där alltid sommartid en vas med blommor
   Nu stod ju hyllorna tomma, men vi beslöt att inte ställa upp de vanliga sakerna än utan i stället lägga alla färdiga julklappar där.
   Men ännu hade vi inte en enda julklapp som var helt färdig med rim och lack och vackra band, och därför beslöt vi att genast ta itu med det.
   Vi fällde upp det stora slagbordet ute i hallen och bar dit allt vi behövde, vackert omslagspapper, röda band och guldsnören, lack och en massa lappar att skriva verser på. Sedan gick vi ner till den övriga familjen och sa, att ingen fick komma upp till oss utan att hojta först.
   Så satte vi i gång.
   Vi trodde att det skulle vara gjort på en timme eller så, men det gick inte alls. Att skriva vers är mycket svårare än man tror.
   Rimmet till mammas julklapp gick lätt, för det hade jag tänkt på länge. Hon skulle ju få duken med stjärnor på och så här skrev jag:

   Uppå himlen blå
   blinka stjärnor små
   Det gör de också i detta paket,
   men vad det är bara tomten vet.

   Det var väl inte så dumt rimmat av mig? Jag var själv mallig över den versen, det måste jag medge. Jag skulle ha varit ändå malligare om jag hade kunnat hitta på någon mer. Men det såg inte ut att gå. Jag satt bara och bet i pennan medan Annika skrev och skrev.
   Då - innan vi ens hunnit blinka - kom Nora farande uppför trappan och rakt fram till oss.
   - Hej! sa hon. vill du följa med mig hem och leka, Tussi?
   - Hinner inte, sa jag. Inte nu. Jag måste hitta på rim på alla de här.
   Och jag visade på fem, sex paket.
   Nora slog sig lugnt ner i en korgstol mitt emot mig.
   - Gör det, då! sa hon. Jag väntar så länge.
   - Väntar! sa jag. I så fall får du sitta här till midnatt. Jag har bara hittat på ett rim än.
   - Ja, men det är ju fånigt, sa Nora. Jag ska hjälpa dig!
   Hon såg sig omkring, och kvickt som tanken hade hon nappat till sig det paket, som det stod "Till Nora" på
   - Lägg genast tillbaka det där! röt jag.
   - Nej, sa Nora. Du blir aldrig färdig, då. Får jag en penna - jag har en så bra vers.
   - Vilken då? sa jag.
   Men det sa hon inte.
   - Det är en bok, det begriper jag ju, sa hon bara. Ge mig en penna!
   Hon fick ingen penna, hon tog en själv, och så skrev hon med stora bokstäver:

   Det här är en julklapp som Nora ska få.
   Börjar på "b" och slutar med "k".

   - Bravo! sa Annika. Det där var ju bra.
   - Det är klart det är bra, sa Nora malligt. Hit med nästa paket.
   - Var så god, sa Annika och räckte henne ett litet paket ur sin hög.

   Solen skiner klar och gul.
   Nyss var det sommar - nu är det jul!

   skrev Nora.
   - Ja, men det där är det ju ingen mening med, sa jag, när hon läste upp den. Det handlar ju inte om själva klappen.
   - Vem har sagt att det ska göra det? sa Nora. Det här är bättre, då kan man inte gissa vad det är. Huvudsaken är ju att det rimmar.
   Jag höll inte med henne, och då blev Nora lite stött.
   - Sitt där, då! sa hon. Jag kommer igen i morgon. Tidigt!
   Och med det gick hon. Men i ytterdörren hejdades hon av mamma, som gav henne en pepparkaksgris, för att hon inte skulle "gå ut med julen". Det är gammalt skrock, det där, men jag tycker det är så trevligt skrock.

Det spökar ute i hallen . . .

När Annika och jag äntligen var färdiga med alla våra julklappar hade alla de andra gått och lagt sig.
   Och visst var vi hemskt sömniga, vi också, men det kändes väldigt skönt att kunna rada upp alla paketen på våra hyllor och veta att åtminstone den saken var klar. Det var ju så mycket annat som skulle göras. Skaffa julgran, baka marsipanpotatis, ta in enris, sätta upp alla julsaker . . .
   Vi somnade nästan genast vi lagt oss.
   Men plötsligt vaknade jag igen.
   Månen sken in genom fönstret, allting var så tyst, så tyst . . . Inget buller från någon gata, inget gnissel från någon hiss - bara suset i träden utanför.
   Då hörde jag det!
   Knäppandet!
   Något knäppte - knirkade - knäppte igen . . .
      Vad kunde det vara?
   En råtta - o, nej, inte en råtta . . . Men vad var det då - ett spöke kanske . . .?
   Jag blev så rädd att jag blixtsnabbt dök ner under täcket!
Men så kunde jag ju inte ligga länge.
   - Nu är du larvig, Tussi, sa jag till mig själv. Ett spöke i vår snälla lilla stuga - det är ju omöjligt!
   Långsamt, långsamt kravlade jag mig upp igen och försökte att inte lyssna efter det där underliga knäppandet.
   Ett slag var det också alldeles borta - jag hörde bara Annikas lugna andetag.
   Så var det där igen!
      Knäpp, sa det. Sedan knarrade det - och sen var det tyst igen.
   Nu var jag så rädd att jag omöjligt kunde hålla mig lugn längre.
   Försiktigt sträckte jag mig ut över sängkanten, nådde Annikas säng och drog ivrigt i hennes täcke.
   - Annika! viskade jag.
   Men Annika sov.
   Då tog jag ett stadigt tag i hennes täcke och ryckte till.
   Annika tvärvaknade och slet ilsket i täcket.
   - Låt bli täcket, Tussi, det är mitt!
   - Annika, pep jag, det är någon ute i hallen!
   - Ute i hallen . . .? Asch, det har du drömt.
   - Nej! Det är något som knäpper därute. Hör!
   Annika och jag satt blickstilla.
   Knäpp sa det utifrån hallen och knäpp igen.
   - En råtta, förstås, sa Annika, den modiga människan, satte beslutsamt fötterna i tofflorna, tog ner en badmintonracket från väggen och gick fram mot den halvöppna dörren.
   - O, Annika, gör det inte! sa jag och kände hur tänderna nästan klapprade. Tänk, om det bara är en liten, liten råtta . . .
   - Jag ska ju bara schasa iväg den, begriper du väl . . .
   - Men om det är en stor råtta! sa jag med darrande röst. En stor, stor råtta, som inte begriper att den ska ge sig iväg.
   - Skräms inte! sa Annika barskt. Stora råttor finns inte i vår stuga. Nu öppnar jag dörren - stå bakom mig!
   Hon sköt upp den halvöppna dörren och tittade ut.
   Månen sken in på slagbordet med allt pappersskräpet som vi inte tagit bort; ett guldsnöre blänkte till på mattan - men några råttor syntes inte till.
   Då sa det knäpp så högt och kraftigt att jag tog ett skutt upp i luften och nästan skrek till.
   Men Annika lutade sig mot dörrposten och skrattade lättad.
   - Korgstolen! sa hon. Tänk att jag aldrig ska kunna komma ihåg att korgstolar "pratar". Korgstolen där vid bordet - den som Nora satt i. Den är så gammal och så knäpptorr att så fort någon har suttit i den - dessutom inte suttit stilla och lugnt utan som Nora - så "pratar" den i flera timmar, knäpper och knarrar . . . Den har skrämt mig gräsligt en gång, och det var då mamma talade om hur korgstolar kan "prata".
   Jag drog en suck av lättnad.
   - Så nu lägger vi oss igen, sa Annika. Och nåde dig om du drar i mitt täcke en gång till!
   Nej, vad skulle jag göra det för? Vi la oss igen och Annika somnade nästan genast. Men jag låg vaken en lång stund och lyssnade till knäppandet. Och tänk, nu lät det hemtrevligt! Bara för man visste vad det var och inte behövde vara rädd!

"Myggoljan" är dum igen

Det var på eftermiddagen dagen före julafton.
   Julskinkan puttrade på spiseln, mamma höll på att vispa till en tårta, och själv satt jag och sydde de sista stygnen på en liten julklapp till Annika.
   Jag hade plötsligt kommit ihåg att jag lovat sy något till henne också och frågat mamma om hon visste något som gick ruskigt fort att sy. Och det visste hon! Något som kallades "applikation" och som betydde att man klippte ut figurer i tyg och så sydde fast dem på ett underlag i annan färg. Hon letade i lapplådan och fann en bit klarrött tyg. Ur det klippte hon ut ett väldigt grant äpple. En grön sidenlapp räckte precis till två gröna blad. Så nålade hon fast äpplet, bladen och ett pyttelitet brunt skaft på en bit klarblått tyg, och sedan fick jag sy fast dem med små, små stygn runt om - först åt ena hållet, sedan åt det andra, så att stygnen kom att ligga i sicksack. Om ni visste hur sött det blev.
   Just när jag hade fäst tråden efter det sista stygnet, utbrast mamma:
   - Sådär ja . . .! Nu har jag glömt att köpa senap. Och jag som skulle griljera skinkan redan i kväll.
   Jag tittade på klockan.
   - Jag kilar upp till affären, sa jag. Jag ska bara in och hämta Nora först.
   I en väldig hast fick jag på mig kläderna och rusade efter Nora och så störtade vi iväg till affären.
   Bara en liten bit hemifrån oss ligger en liten röd stuga där gamla tant Matilda bor. Ibland bor hon där ensam, men för det mesta har hon sin gamla kusin, tant Vilhelmina, hos sig. Jag har berättat om de här två gamla tanterna förr, men det har ni kanske glömt.
   När vi nu gick förbi där såg jag att det lyste ur bara ett enda fönster, och då frågade jag Nora om tant Matilda var ensam igen.
   - Nej då, sa Nora, men hon har brutit benet för ett par veckor sedan, så hon sitter mest stilla, och så turas hon och tant Vilhelmina om att läsa tidningen högt för varandra.
   Det där tyckte jag inte lät något vidare, måste jag säga. Att sitta med brutet ben - även om det kanske var läkt nu - och läsa tidningen för varandra en hel lång jul!
   - Vi kanske kan hälsa på dem, föreslog jag.
   - Klart att vi kan, sa Nora.

Julafton

Det finns ingen dag som julafton!
   Vi vaknade tidigt, tidigt av att pappa hade satt på radion och någon sjöng "Jul, jul, strålande jul . . .", och det var så vackert så jag frös.
   Sedan ropade mamma "god jul" upp till oss och sa att om vi kom ner i köket så fanns det en liten bricka dukad åt var och en - det var bara att hämta dem.
   Vi hann först, Annika och jag.
   Kaffet var upphällt i de gamla röda kopparna med vit insida som fanns kvar sedan mamma var liten, och på varje bricka fanns det en julkuse med russin i, ett stort pepparkakshjärta med en hel mandel i mitten och så en kringla med pärlsocker på.
   Vi åt långsamt, Annika och jag - allting på julafton måste göras långsamt, för det är något särskilt med allting - och så är det så långt till kvällen och julklapparna.
   Fram emot tolvtiden skulle vi doppa i grytan.
   Det stod en kopparbunke med enris, prytt med några glittertrådar, på bordet; framför det låga gammaldags smårutade köksfönstret hade mamma hängt upp nystrukna rödrutiga gardiner och på "långa bänken", där brödet och osten och skinkan stod, brann många små ljus i en grön "julgransstake" av trä.
   Och just när vi satt oss ner vid det dukade bordet började det snöa utanför. Stora vita flingor mot tallarna och björkarna utanför. En sådan önske-julafton!
   Fram på eftermiddagen strax innan vi skulle dricka julkaffet hände något märkvärdigt.
   Just som jag kom ihåg att jag hade tänkt springa över till tant Matilda med ett par väldigt fina papperskarameller som blivit över när vi klädde granen, sa mamma som stod vid fönstret och tittade ut:
   - Annika och Tussi - skulle ni inte vilja kila över till tant Matilda med litet kakor och en jultulpan och önska god jul från oss, medan jag gör i ordning kaffet? Jag ser att det lyser i stugan, så hon är säkert hemma.
   Det var så jul-tyst när vi gick landsvägen fram, den lilla korta biten till tant Matildas stuga. Alldeles, alldeles tyst - och stjärnklart och snö överallt och ljus i alla fönster. Jag tror att på den korta stund det här julbesöket tog kände jag allra bäst att det var JUL! Den snöiga vägen, tystnaden och så de små tanterna som blev så glada.

Inte är det lätt, inte!

Tidigt på annandagens morgon smög jag mig tyst ut med mina skidor för att i lugn och ro träna nere i trädgården.
   Jag spände på mig skidorna alldeles utanför köksdörren och stakade mig fram runt knuten.
   Det var dumt gjort!
   Varför tänkte jag inte på att den breda gången ner till trädgården sluttar värst där? Och kröker av mitt i backen! Dessutom står redskapsboden alldeles i svängen.
   För sent tänkte jag på allt det! Skidorna hade redan givit sig iväg - jag hade bara att följa med.
   Men att braka rätt in i redskapsboden hade jag ju ingen lust med, så jag försökte svänga så gott jag kunde men trillade pladask omkull.
   Jag kikade upp mot stugan - nej, ännu var alla gardiner fördragna - ingen hade sett mig.
   Jag hade skrivit en lapp om att jag fanns i trädgården och lagt den på köksbordet. Så fort mamma kom ner i köket skulle hon säkert titta ut efter mig, men ännu lyste det inte i köket så jag hade god tid på mig.
   Jag hasade iväg ner till den långa raka trädgårdsgången, och där åkte jag fram och tillbaka, gång på gång. Så åkte jag in i själva trädgården och snodde omkring inne bland äppelträd och tallar. (Det där med äppelträd och tallar låter kanske litet egendomligt, men vår trädgård är till hälften vild och det är det som är det tjusiga med den. Vi älskar den just sådan!)
   Så löpte jag några varv runt bersån och kände mig som en riktig storrännare eller vad det heter.
   När jag var trött på det åkte jag tvärs över gången och in på den andra sidan av trädgården. Den ser likadan ut - enda skillnaden är att det finns ändå fler vilda träd där. Bland annat står där en klunga höga enbuskar. Mellan dem finns en liten smal stig, och den åkte jag in på.
   Det var det bästa av alltsammans.
Enbuskarna var tyngda av snö, och eftersom de stod så tätt snuddade jag mot dem när jag åkte fram på min lilla stig. Då föll det snö till marken och ett litet fint moln av torr, kall snö virvlade omkring mig. Så var jag ute på andra sidan, och där mitt framför mig låg stugan uppe på sluttningen; bakom den låg berget med snötyngda tallar, och på den grönblå himlen lyste en frostigt klar stjärna rätt över vår skorsten. O, det var så vackert . . . jag kan inte säga hur underbart vackert det var.
   Jag svängde runt enbuskarna och så in på den lilla stigen igen. Samma dusch av kall torr snö, samma känsla av att skida fram genom djup skog och så den klara stjärnan över stugan när jag kom fram på andra sidan.
   När jag åkt så där en femton gånger i min "skog" såg jag en rökslinga stiga upp ur skorstenen. Och då förstod jag att mamma och pappa var uppe och eldade - mamma i köket och pappa i värmepannan.
   Då slutade jag åka för en stund och gick in, för jag kände att varm choklad och en ostsmörgås var vad jag behövde sedan jag åkt skidor så långt. Flera mil, nästan!

"Aldrig kunde jag väl tro . . ."

Efter en timme var jag ute igen.
   Nora hade varit borta hos sin mormor hela juldagen och skulle vara borta i dag också, men i morgon skulle hon vara tillbaka igen och då skulle hon naturligtvis vilja dra iväg med mig bort till backen vid "hallonberget". Det var minsann bäst att träna.
   Men nu var jag inte ensam ute.
   Nu skulle Bisse och Annika ut och åka - långt, förstås - och naturligvis hann Bisse ut just lagom för att se mig gå nerför backen till trädgården.
   - Nej, men Tussi, hojtade han, inte ska du ha skidorna på axeln, inte. Då har du inte förstått meningen med dem. Man ska stå på dem.
   - Dumma dig inte! sa jag.
   - Aha, sa Bisse. Du törs inte!
   - Törs inte jag? sa jag. Tror du jag är rädd för den där lilla backen?
   - Ja, det tror jag!
   - För den där lilla, lilla backen?
   - Jaa! För den där lilla, lilla backen!
   - Ha! sa jag
   - Åk då, sa Bisse.
   - Kan jag väl, sa jag och satte på mig skidorna.
   För det kunde ju hända att det skulle gå, och Bisse skulle minsann inte få stå där och malla sig.
   - Titta nu! sa jag - och i detsamma satte skidorna i gång.
   - Jag hann inte göra någonting - inte försöka jämka på dem det allra minsta . . .
   - Se upp för bo'n, din lilla dumsnut! skrek Bisse.
   Jag försökte svänga, men skidorna ville inte! De skulle nödvändigt rakt på bo'n, men det ville ju inte jag - och i nästa sekund så låg jag där pladask på marken och slog mig till på köpet.
   - Fy, vad du är dum! skrek jag, när Bisse kom rusande ner.
   Och så lipade jag nästan.
   Bisse hjälpte mig upp och borstade av mig snön.
   Jag trodde faktiskt du kunde åka bättre, Tussi, sa han. Det här var synd om dig. Vänta nu så ska jag lära dig.
   Och så lärde han mig. Han höll på en lång stund och bara visade. Sedan fick jag försöka åka, men längre ner i backen så att jag inte fick sådan fart. Sedan fick jag börja lite högre upp och lite högre och så sa han:
   - Börja däruppe nu, Tussi. Jag ska stå här precis vid sidan av svängen, så du inte kan törna emot bo'n.
   Jag åkte upp till stugknuten, sedan andades jag djupt och sa:
   - Lugn Tussi, lugn!
   Och så åkte jag.
   Och tänk, det gick!
   Det gick så fint, så det kan ingen tro. När Annika kom ut, åkte jag just för sjunde gången nerför backen och när hon fick se, hur fint jag tog svängen, utbrast hon:
   - Nej, men bravo, Tussi! Du är ju jätteduktig på skidor. Jag trodde inte ens du skulle kunna stå på dem.
   Bisse hade trott att jag kunde åka, och då hade jag åkt omkull - Annika trodde att jag inte kunde åka alls, och då kunde jag åka lite i alla fall. Vad det är tvärsom jämt.

Ja, se Nora!

Nästa dag kom Nora hem, och precis som jag trodde föreslog hon genast att vi skulle åka skidor i hagen. Det var då för väl att jag hade tränat. Inte något pladask i backen när hon var med, inte.
   Det var tjusigt att åka fram i skogen.
   Då och då tyckte jag nog att träden och buskarna kunde ha stått något glesare där jag skulle fram, men på det stora hela gick det bra.
   Så var vi framme vid "hallonberget".
- Titta, vilken fin backe! sa Nora
   Fin! Den var gräslig, det var vad den var. Brant och lång, man skulle få en hisklig fart. Jag ville visst inte åka i den där backen.
   - Åk först, du! sa Nora.
   - Nej, varför ska jag det? sa jag. Jag har ju aldrig åkt i den förr. Det är väl bättre att du åker först.
   - Jag tänkte bara vara artig, sa Nora.
   - Det behöver du verkligen inte alls tänka på, sa jag.
   - Vi kan åka igenom hela hagen först och så ta backen på hemvägen, sa Nora.
   - Ja, det blir bra! sa jag lättad och hoppades att bindslet på någon av skidorna skulle gå sönder innan dess, så att jag inte kunde åka.
   Vi åkte tvärs över hela hagen ända bort till gärdsgården. Där vände vi.
   - Det ska bli skojigt att åka i backen, sa Nora. Jag ska heja på dig!
   - Jag hejar på dig först, sa jag.
   Varför envisades Nora med att vara så artig? Det hade hon ju aldrig varit förr.
   Nu var vi framme vid backen igen. Den såg ännu högre ut nu.
   - Ja, då sätter man väl i gång då, sa Nora och skidade upp från sidan. Så där ja, sa hon och vände sig runt med skidorna. Då stod hon på en avsats i backen, inte alls högt upp. Det är inte värt att börja från toppen på en gång, ropade hon.
   Och så åkte hon.
   Brakade tvärs över stigen och in bland hallonbuskarna på andra sidan.
   - Det gick ju fint, sa hon belåtet. Nu är det din tur.
   Jag ställde mig där hon hade stått.
   - Lugn Tussi! sa jag till mig själv.
   Och så åkte jag.
Det gick väldigt fint.
   - Då tar vi hela backen nu då, sa Nora. Hon åkte uppför den långsluttande backen från sidan, men när hon kom högst upp kavade hon sig försiktigt ner en bit igen innan hon ställde sig rätt i backen.
   Tänk, att Nora aldrig tar hela backen, tänkte jag. Hon är ju inte ett dugg mallig. Hade det varit någon annan - Jerka i min klass till exempel - så hade han först skrutit kolossalt och sedan susat nerför hela backen i ett enda huj.
    - Se upp därnere, för nu kommer jag! skrek Nora.
   Och nog kom hon alltid!
   Det värsta var, att hon kom inte ensam heller.
   På stigen där jag stod kom just Myggoljan arm i arm med en flicka. Myggoljan hade ny fin sportdräkt och en hatt med fjäder i och gick bara och tittade på flickan och inte på var han gick.
   O, vad jag skrek till.
   - Se upp! skrek jag med en så förfärlig röst att en skata vettskrämd flaxade bort från tallen där hon suttit.
   Och "se upp" skrek Nora, som kom farande - klumpigt som en anka på två brädlappar.
   Och "se upp" skrek flickan, knuffade undan Myggoljan och skuttade själv blixtsnabbt undan.
   I nästa sekund susade Nora tvärs igenom det första hallonsnåret och hamnade pladask i det andra där marken sluttar svagt uppåt.
   Myggoljan satt utan sin fina hatt i en snödriva vid sidan av stigen.
   - Slog du dig? sa jag till Nora.
   - Inte ett dugg, sa Nora och kavade sig ut mellan hallonspirorna.
   De stod ju till hälften i snö, så man rev sig inte på dem heller.
   Myggoljan reste sig, borstade av sig snön, tog upp sin hatt med fjäder i och klämde ner den på huvudet. Att han var förgrymmad syntes, minsann.
   - Ni borde skämmas, hojtade han. Köra på hyggliga människor som fridfullt promenerar omkring i skogen.
   - Jag körde inte på dig, sa Nora. Förresten kan du se upp! Det gjorde Anna-Lisa.
   Anna-Lisa, det var flickan, förstås.
   - Men Nora, nog kunde du väl hitta en bättre backe att åka i, sa Anna-Lisa. Det finns en längre fram i hagen som är mycket bättre.
   -Vi ska titta på den, lovade Nora.
   - Du kan ju inte åka skidor, ditt skrälle, sa Myggoljan.
   - Kan inte jag? sa Nora. Det såg du väl själv att jag kunde.
   Då skrattade Anna-Lisa och jag. Men Myggoljan fnös och såg ut att vilja fortsätta att gräla. Som väl var tog Anna-Lisa hans hand och drog iväg med honom framåt stigen.
   - Du, Nora, sa jag. Har du någonsin åkt i den här backen förut?
   - Nej, aldrig! sa Nora. Men det var en rätt så kul backe. Ska du åka nu?
   - Aldrig i livet! sa jag.
   I detsamma kom två skidåkare susande utför backen, svängde elegant i en båge på var sin sida om oss och hallonsnåren och kom sedan tillbaka med långa glid.
   Det var Bisse och Annika.
   - Hej! sa Bisse.Varför står ni stilla här? Har skidorna slagit rot?
   - Nej, sa Nora, vi står bara och funderar på var vi ska åka.
   - Bry er inte om den här backen så länge, sa Bisse. Den kan ni ta när ni känner er säkra. Men det finns en väldigt bra backe längre fram i hagen . . .
   Det var en bra backe! Alldeles lagom för oss.

Vilken fest!

Det skulle bli stor julfest nere i skolan en av mellandagarna hade Nora sagt.
   Det var syföreningen som skulle ha den. - först en för mindre barn och så en för de större.
   När nu Nora denna dag som vanligt kom inskuttande tidigt på morgonen, sa hon:
   - Du får följa med på festen i kväll, Tussi.
   - Ja, men jag går ju inte i skolan här, sa jag.
   - Det gör ingenting. Du får följa med ändå. Jag har frågat tant Karlsson, och hon sa att du var välkommen också.
   - När är den då?
   - I kväll har jag ju sagt, sa Nora.
   - I kväll, sa jag lite häpen. Är den inte i morgon?
   För jag hade fått för mig att hon förut hade sagt, att det var på torsdag.Men det var kanske den andra festen.
   - Nej, i dag! sa Nora. Hör vad jag säger! Tror du inte jag kan hålla ordning på dagarna? Kom nu så frågar vi din mamma om du får.
   Ja, mamma hade naturligtvis ingenting emot att jag följde med, när nu tant Karlsson sagt att jag var välkommen, jag också.
   - Hurra! sa Nora. Då kommer jag och hämtar dig klockan tre.
   - Klockan tre redan? När börjar festen?
   - Klockan fyra! Men det är lika bra att vi är där i tid, för de brukar alltid vilja ha lite hjälp i sista minuten.
   Prick tre kom Nora. Hon hade sina "bäst-skor" i en påse precis som jag, för vi måste ju vara påpälsade som vanligt i vinterkylan.
   - Lycka till att få trevligt! sa mamma när vi skulle gå.
   - Tack, det får vi säkert, sa Nora. Det blir choklad och kakor och dans kring julgranen och fiskdamm . . .
   - Ja, det låter ju skojigt, sa mamma. När kommer ni hem, då? Det blir väl inte så sent.
   - Festen slutar klockan sju, sa Nora. Tanterna trodde att vi skulle vara trötta då.
   Då log mamma. Ett litet skojigt leende som hon alltid får när hon har extra roligt åt något man har sagt.
   Och jag begrep nog!
   - Mamma tror förstås att det är tanterna som är trötta då. Inte vi.
   - Inte tror, Tussi lilla! Vet!!!

© copyright 1961 Ester Ringnér-Lundgren