Ur ”Tussis sommarlov” (den första titeln i en serie på 10 böcker)

Av Ester Ringnér-Lundgren

Åskväder

Jag vill lova att det var ett åskväder här i fredags! Med ett så förfärligt brak och dån att man "inte i mannaminne varit med om något sådant", stod det i tidningen dagen därpå.
   Mamma och pappa skulle resa bort på fredag förmiddag och komma igen på lördag kväll. Men eftersom de inte ville lämna oss ensamma så länge så skulle tant Alfrida komma ut till oss.
   Tant Alfrida är alldeles vithårig så hon måste vara ruskigt gammal, men hon ser full i sjutton ut på ögonen i alla fall. Och det är alltid ett väldigt gott tecken. För alla vuxna som ser sådana ut (och det är faktiskt rätt många) har med sig choklad och kola eller roliga böcker eller en tårta, när de kommer och hälsar på. Och aldrig kommer de med larviga frågor som hur det går för en i plugget, och om man läser på läxorna ordentligt och sådant där!
   Vi, Annika, Bisse och jag, känner en tant därhemma i stan som alltid dyker på oss så fort hon får se oss och frågar och frågar. Vi kallar henne "Gröna faran" eftersom hon för det mesta är klädd i grönt. Men nu var det inte hon som skulle komma ut till oss utan den trevliga tant Alfrida.
   Hon kom tidigt på fredagsmorgonen och hade med sig lakritsremmar åt oss tre ungar och dessutom en jättestor tårta som hon själv hade bakat. Och hon frågade oss inte om betyg utan sa i stället gång på gång:
   - Oh, vad det är härligt att vara på landet! Vad är en liten våning i stan emot detta?
Tänk, så förståndig människa!
   När mamma och pappa skulle ge sig iväg var mamma väldigt ängslig och talade gång på gång om var gasbinda och häfta och jodsprit låg, och vart vi skulle ringa om någon blev ormbiten och att vi måste lyda tant Alfrida nu, och att vi absolut måste komma ihåg att stänga källarfönstren på kvällen.
   - Och att borsta tänderna! sa Bisse. Och att tvätta oss om halsen!
   - Och inte äta äppelkart, sa Annika.
   - Och inte cykla i Branta backen, sa jag.
   Det är nog inte lätt att vara mamma, det förstår vi!
   - Var lugn, sa tant Alfrida, jag är inte rädd för vare sig luffare eller mörker eller spöken eller råttor. Vi ska nog klara oss, barnen och jag.
   När mamma och pappa rest och vi satt på verandan och drack saft och åt av tant Alfridas goda tårta kom just väderleksrapporterna i radio. En farbror förkunnade att det var "risk för åska under natten i nordöstra Götaland". Tant Alfrida hoppade till och utbrast:
   - Vad sa den där olycksalige gubben? Sa han att det skulle bli åska?
   - Ja, sa vi.
   - Kära nån, sa tant Alfrida, vad hade jag på landet att göra?
   - Är tant rädd för åskan? undrade Bisse. Tant som inte var rädd för vare sig luffare eller råttor.
   - Luffare eller råttor, nej, sa tant Alfrida. Men åskan! Åska och getingar är det värsta jag vet.
   Jag var väldigt glad att mamma kommit iväg innan tant Alfrida sagt det där, men samtidigt blev jag lite rädd själv, för jag gillar inte åska jag heller.
   Så småningom glömde vi i alla fall åskan och hade väldigt trevligt hela dagen. När vi lade oss på kvällen hade ingen blivit ormbiten, ingen hade slagit sönder knäna, och källarfönstren var stängda. Dessutom hade Bisse tvättat halsen. Och fortfarande var himlen blå!
   Klockan var väl tolv när jag vaknade av en skräll så jag höll på att trilla ur sängen.
   - Annika, väste jag och ruskade henne i armen. Vakna, hör du, åskan är här!
   I detsamma skar en blixt genom mörkret, Annika vaknade, stirrade på mig som om jag varit en tiger, och störtade med tre jättesprång ut i den lilla hallen utanför.
Jag kom snubblande efter med en kudde i famnen. Blir jag rädd så måste jag hålla i någonting.
   Därute stod Annika i ett hörn och snyftade.
   - Vad är det med dig? sa jag Du ser ju inte klok ut!
   - Jag drömde, sa Annika och började se ut som vanligt igen. Jag drömde att en stor otäck jätte knuffade ner mig ur ett träd.
   - Flickor små, är ni där? viskade i detsamma en ängslig röst, och tant Alfrida kom ut ur sitt rum. (Tänk, hon hade papiljotter vid öronen? Gamla människor kan också bli gräsligt trötta på rakt hår, således.)
   I detsamma kom Bisse uppför trappan.
   - Nu är den här, Bisse, sa tant Alfrida.
   - Vem? Råttan? skojade Bisse. Men jag stängde ju källarfönstren!
   - Skoja inte, Bisse, förmanade tant Alfrida, det här är allvarliga saker!
   Hon hann inte mer än säga det, förrän det kom en förfärlig skräll som tycktes skaka hela stugan, och lampan i hallen, som Annika tänt, slocknade.
   Jag satte i med ett tjut som skulle ha hedrat en ångvissla, men då blev Annika arg.
   - Gapa lagom, fräste hon.
   - Du ska vara snäll mot småsyskon, tjöt jag.
   - Ja, ja, sa Annika och tog mig i handen, men lipa inte, snälla Tussi, för då börjar jag också.
   - Nu går vi ner och sätter oss i trappan, sa Bisse. Och låser upp köksdörren! Då har vi bara att kasta oss ut allihop om utifall att . . .
   - Om vad? pep jag.
   - Om vi skulle längta efter frisk luft, sa Bisse.
   Vi satte oss på de tre nedersta trappstegen, och Annika tände ett ljus som står på en hylla därnere enkom för att ha vid sådana här tillfällen. Ljuset stod i en liten hemslöjdsstake av rött trä, och det verkade vänligt och jullikt, tyckte jag.
   Åskan dånade och dundrade, men blixtarna såg vi lyckligtvis inte. Men så hörde vi plötsligt ett underligt surrande ljud som av en mindre motor.
   - Hör, sa tant Alfrida, vad är det där? Är det något i de elektriska ledningarna, månntro?
   - Det kommer utifrån köket, sa Annika. Gå ut och se efter, du, Bisse!
   - Vem? Jag? sa Bisse. Jag är inte äldst.
   - Nej, men du är karl, sa Annika. Visa nu prov på det där berömda modet som du talar så ofta om.
   - Naturligtvis, sa Bisse kavat. Är det ingenting annat, så.
   Han stegade iväg.
   Han kom igen bärande en halvtömd sockerdricksflaska som en geting förirrat sig ner i.
   - Det är getingen, sa Bisse. Han trivs inte i flaskan.
   - Det behöver han väl inte hojta så där för, sa tant Alfrida misslynt. Det är väl nog med oväsen ändå.
   - Släpp ut honom, Bisse, sa jag, det är ju synd om kraken.
   - Inte här, bara inte här, bad tant Alfrida. Inte åska och getingar på samma gång. O, vad hade jag på landet att göra? Tänk, min lilla trevliga våning hemma i stan!
   Bisse öppnade köksdörren och hällde ut sockerdricksskvätten och getingen.
   Det gick väl nästan ett par timmar på det här sättet. Så småningom blev knallarna i alla fall svagare och hördes allt längre bort.
   - Äntligen, sa tant Alfrida, äntligen kan man börja andas lättare igen.
   Då hördes plötsligt ett fruktansvärt brak ifrån köket.
   Tant Alfrida, Annika och jag kastade oss intill varandra och skrek i tre olika tonarter.
   - Den slog ner, halvgrät tant Alfrida.
   - I köket, snyftade Annika.
   I detsamma hörde vi Bisses röst.
   - Det var bara jag!
   - Du?
   - Ja, sa Bisse. Jag blev så hungrig. Ni vet väl hur hungrig jag kan bli! Och så skulle jag ta mig en bulle. Men det är ju alldeles svart ute i köket, så jag såg ingenting utan råkade knuffa ner en tom plåtburk och en mjölkflaska* från hyllan. Annika, vet du var bullarna finns?
   - Ja, sa Annika och reste sig och traskade ut i köket så beredvilligt att vi förstod att hon också måste vara ruskigt hungrig.
   - Men kära barn, åskan, sa tant Alfrida.
   - Äsch, den är borta nu, sa Bisse.
   - Då, sa tant Alfrida, då ska vi ha kaffe och tårta!
   Vi gick ut i köket allesammans och satte ljusstaken med det brinnande ljuset på köksbordet.
   Tant Alfrida kokade kaffe och choklad, Annika bredde ostsmörgåsar, jag dukade och Bisse kilade ned i källaren efter resten av tårtan.
   O, vad det var kul alltsammans nu. Att få sitta så här mitt i natten med ett tänt ljus på bordet och äta. Chokladen och smörgåsarna smakade härligt, och tårtskivan efteråt var ännu underbarare än på förmiddagen.
   När vi ätit färdigt hade det börjat ljusna. Tant Alfrida slog upp kösfönstret på vid gavel, och morgonluften strömmade in, frisk och sval.
   - O, sa tant Alfrida och drog ett djupt andetag, vad det är härligt på landet! Det finns väl ingenting som är som det!
   - Det skulle i så fall vara en liten våning hemma i stan, sa Bisse illmarigt.

© Ester Ringnér-Lundgren