Lilla Trulsa
Av Ester Ringnér-Lundgren
Lilla Trulsa stod på stigen framför hasselsnåret därhemma och blinkade mot solen.
Det var i maj.
På ängen framför henne blommade gullvivor och violer; i skogen bakom henne fanns blåsippor och vitsippor.
Lilla Trulsa var en liten trollflicka. Så liten att hon inte hade börjat skolan än utan hade tid att stå här mitt på förmiddagen och blinka mot solen.
Hon såg så rar ut, lilla Trulsa. Hon hade ett litet runt ansikte med stora, snälla, bruna ögon, en liten skojig trubbnäsa och en glad, glad mun. När hon log - och det gjorde hon nästan jämt - måste alla som såg henne också le.
Håret var halmgult och delat i tolv små länkar, var och en omknuten med en pytteliten rosett. Och rosetterna var i olka färger. Det såg mycket trevligt ut.
Trulsas klänning var brun och nådde nästan ända ned till tårna. Det var så bra, tyckte trollmor, för då kunde man klippa av den allt eftersom den fransade upp sig. Alldeles rak och slät var den också. Troll är inte så märkvärdigt duktiga att sy. När de ska sy en klänning viker de bara tyget dubbelt och klipper sedan till klänningen så här,
syr ihop den i sidorna och trär den över huvudet på den som ska ha den. Huvudsaken är ju i alla fall att det blir en klänning.
Och lilla Trulsas klänning var mycket fin på sitt sätt. Den hade två violblå fickor och två glada lappar, en ljusgrön och en solgul. Lapparna satt där inte för att det var hål på klänningen, nej, de satt där bara för att det skulle vara vackert. Och det var det också.
Men det allra vackraste på lilla Trulsa denna dag var de två små blomkransar av blåsippor och vitsippor som hon hade gjort sig fin med bara därför att solen sken så vackert. Hon hade plockat alla blommorna själv och bundit kransarna själv. En liten, liten en som hon hade på huvudet och en lite större som hon hade om halsen. Hon tyckte själv att hon var fin där hon stod och blinkade mot solen.
Det kom en igelkott kravlande framåt stigen med fem små, grå kaffekoppar - nej, vad säger jag? - med fem små ungar efter sig. Men de såg ut som små uppochnedvända kaffekoppar.
- Vad gör du här, lilla Trulsa? frågade igelkotten.
- Jag bara står och tittar, sa lilla Trulsa.
- Jaså, ja då ska jag inte störa, sa igelkotten och tassade vidare med sina fem små kaffekoppar - nej, vad säger jag nu igen - med sina fem små ungar.
- - -
Om jag skulle gå och hälsa på Vippa? tänkte Trulsa.
Vippa var Trulsas lekkamrat och bodde i stubben vid nyponbusken.
Själv bodde lilla Trulsa i stubben inne i hasselsnåret. En väldigt bra plats att bo på, för när det blev höst hade man ju nötterna inpå knuten. Och så mycket nötter brukade det bli att det räckte för hela långa vintern.
Det var roligt att plocka hasselnötter tyckte lilla Trulsa. Trollpappa hade snickrat ihop en stege som man kunde resa upp mot buskarna. Så turades Trulsa och hennes två syskon, Pärla och Trulle om att plocka.
Trulle fick gå allra högst upp, Pärla fick gå till mitten på stegen, men lilla Trulsa fick bara gå upp till tredje pinnen än så länge. Men hon brukade ändå få sin korg full.
Just som lilla Trulsa tänkte trippa iväg bort till Vippa - springa kunde hon ju inte för då skulle blomkransen på huvudet trilla av - kom trollmor ut ur stubben och såg sig omkring.
- Nej, men där står du ju, sa hon. Så bra då. Jag skulle just leta rätt på dig.
Trollmor hade en liten korg i handen. Den räckte hon till lilla Trulsa och sa:
- Trulsa, lilla, spring bort till tant Humlesurra och fråga om hon har kvar lite honung som vi kan få köpa!
- Honumg! sa Trulsa. Får vi plättar till middag?
- Ja, det får ni. Och medan du ändå är åt det hålllet, så kan du titta in till tant Ullspinna och fråga om hon har något kvar av garnet som jag köpte i förra veckan. Det räckte inte till ärmar på tröjan. Kan du komma ihåg vad jag har sagt nu, Trulsa?
- Javisst, sa lilla Trulsa, som var rent omöjlig med att glömma hälften av vad man sa åt henne. Honumg och en tröja!
Trollmor suckade lätt.
- Vad stod du och tänkte på nu, Trulsa? Hör nu på! Honung hos tant Humlesurra och garn - inte tröja! - hos tant Ullspinna. Säg om det nu, så jag får höra ...
Den här gången sa lilla Trulsa precis rätt.
- Det var bra, sa trollmor. Säg det nu för dig själv då och då medan du går över ängen, så att du inte glömmer bort det. Och här är slantarna som du ska betala med. Den lilla för honungen, den stora för garnet. Jag lägger dem här i korgen. Tappa inte bort dem!
Nej, det skulle Trulsa inte göra.
Och så trippade hon iväg ut på Trollängen som låg där så vacker med alla sina gullvivor och violer.
- Honung och garn, sa lilla Trulsa för sig själv, där hon gick stigen fram. Honung och garn! Det är då inte alls svårt att komma ihåg. Men pengarna kan jag tappa! Om jag skulle råka svänga runt korgen så faller de ur. Det är bäst att jag stoppar dem på mig.
Och så stoppade hon på sig slantarna.
När lilla Trulsa hade hunnit en bit ut på ängen fick hon syn på något litet och gult som låg och rullade runt i det solvarma gräset.
Det såg ut som en liten mjuk boll. Men det var det inte. Det var en katt.
Men inte en vanlig katt utan en trollkatt. Gul som en kantarell med vit "haklapp" och vita tassar. Och så gröna örontofsar och en grön liten svansspets.
Det är inte något märkvärdigt med det. Det var ju en trollkatt, och de ser lite annorlunda ut. Det finns sådana som är blå med vita prickar! Och rutiga!
Nej, var det något märkvärdigt med den här katten så var det något helt annat.
Han kunde slå knut på svansen!
Ja, det är sant! Han bara svängde lite med sin långa fina svans - och vips så var det en knut på den!
Lika lätt och behändigt kunde han knyta upp knuten. Bara en ny liten sväng med svansen - och vips så var knuten borta igen!
Även bland trollkatter är detta något märkvärdigt.
- Hej! sa lilla Trulsa. Dig har jag aldrig sett förr. Var kommer du ifrån och vad heter du?
- Jag heter Solkatt, sa katten. Och jag kommer från en trollby som heter Trista. Inte någon trevlig plats alls, ödslig och tråkig. Och tråkiga troll, o, hjälp, ja, de skrattar nästan aldrig.
- O, så tråkigt, sa lilla Trulsa. Stackars, stackars dom . . .
- Jag vet just inte om det är synd om dem, sa Solkatt. Jag tror att de trivs ändå. Men jag trivdes inte, så till slut gick jag min väg. Beslöt att se mig om lite. Här ser rätt trevligt ut. Vad heter den här platsen? Och vad heter du själv?
- Ängen heter Trollängen, och skogen där borta heter Morgonfriska. Själv heter jag Trulsa!
- Mycket, mycket trevliga namn, sa Solkatt belåtet. Här skulle jag nog kunna trivas.
- Var ska du bo, då?
Solkatt funderade.
- Kan jag inte bo hemma hos dig? sa han till slut.
- Jo, väldigt gärna, sa lilla Trulsa. Vi har önskat oss en katt väldigt läng.
- Ja, men det är ju utmärkt, sa Solkatt. Då går vi hem till dig nu, då.
- Nej, först måste jag gå och handla, sa lilla Trulsa. Jag ska köpa honung och . . .
- Och vad mer?
Lilla Trulsa la pannan i djupa veck.
- Det vet jag inte. Det var något som trollmor köpte i förra veckan . . .
- Köpte hon det i förra veckan så behöver hon inte köpa det nu, sa Solkatt. då har hon det ju redan. Det där har du missförstått.
Lilla Trulsa skakade på huvudet.
- Nej, det tror jag inte . . .
Så log hon.
- Men jag kommer nog snart ihåg det, sa hon. det brukar jag göra. Åtminstone när jag kommer hem.
Det var så dags då, tänkte Solkatt. Men eftersom han var ungefär lika tanklös som Trulsa så brydde han sig inte om att fundera över det.
Plötsligt var lilla Trulsa trött på att gå och trippa. Hon ville skutta. Men för att inte tappa bort blomkransen på huvudet tog hon av sig den och höll den i handen, medan hon skuttade fram på stigen följd av Solkatt som också skuttade.
Men stigen tvärs över Trollängen var rätt så lång, och solen sken så varmt.
Lilla Trulsa tröttnade på att skutta. Solkatt likaså.
- Vi letar fyrväpplingar ett tag, sa lilla Trulsa. det är så roligt.
- Gärna för mig, sa Solkatt. Jag säger aldrig nej till något roligt.
Trulsa satte ifrån sig korgen i gräset och började leta efter fyrväpplingar.
Runt, runt och kors och tvärs strövade lilla Trulsa och Solkatt. Men inte fann de många fyrväpplingar, inte. Lilla Trulsa hittade tre och Solkatt ingen.
- Det räcker! sa lilla Trulsa. En till trollmor och en till mig och en till dig.
Så började de leta efter korgen som lilla Trulsa hade ställt ifrån sig. Någonstans. Var nu det kunde vara.
De gick runt, runt och kors och tvärs, men korgen hittade de inte.
Mitt på ängen fanns ett flyttblock - en sån där stor stenbumling som ser ut att vara ditslängd av en jätte. Vid ena sidan av den stenbumlingen fanns ett tätt hallonsnår.
Om nu inte lilla Trulsa och Solkatt hade gått och pratat med varandra utan varit tysta så skulle de säkert ha hört ett belåtet skrockande bortifrån hallonbuskarna.
Där satt nämligen den värsta surkart som fanns i de trakterna. (Det är inte bara i Trista det finns tråkiga troll - de finns lite överallt.) Den här tråkmånsan hette Beska Grå, en liten grälsjuk trollkäring som alltid trodde sig veta bättre än alla andra. Som alltid ville uppfostra alla andra, och som tyckte att det viktigaste här i världen var att man var ordentlig och petnoga. Om man var glad och snäll, ja, det var det däremot inte så noga med.
När Beska Grå nu hade sett lilla Trulsa komma trippande över ängen med en korg i handen så hade hon belåtet muttrat att det var då för väl att den där slarviga trollungen fick göra lite nytta för sig någon gång, gå ärenden och så.
Men knappt hade hon tänkt det, förrän lilla Trulsa och den där illgula katten hade börjat skutta och hoppa. Och till slut hade de börjat leta fyrväpplingar. Trulsa hade bara utan vidare ställt ifrån sig korgen och börjat plocka fyrväpplingar. När hon skulle gå ärenden! Kan man tänka sig!
Beska beslöt att uppfostra lilla Trulsa.
Jag ska allt lära henne, jag, hade hon tänkt, och så hade hon tassat bort efter korgen och gömt den bakom hallonbuskarna.
När hon sedan såg hur lilla Trulsa och den illgula katten snodde omkring och letade efter korgen så måste hon ju skratta. Hur ovant det än var! Men det lät därefter. Det lät som när man öppnar en gammal dörr på rostiga gångjärn.
Till slut tröttnade lilla Trulsa på att leta.
- Korgen skojar med oss, sa hon. Den har gått och gömt sig. Vi hittar den nog på hemvägen.
- Javisst! sa Solkatt.
Och så skuttade de vidare.
- Kan inte jag få kransen som du har i handen? frågade Solkatt. Den är lagom åt mig. Då blir vi lika fina båda två, och så slipper du att bära den.
- O, javisst! Vad du kan hitta på bra saker!
Trulsa trädde den lilla blomkransen över Solkatts huvud, och den passade precis.
- Nu har vi halsband båda två, sa hon belåtet.
Men den som inte var belåten, det var Beska. Aldrig hade hon väl sett på maken. Inte bry sig om korgen bara därför att man inte hittade den meddetsamma! Bara hoppeskutta vidare. Inte tycktes katten vara bättre heller.
Beska var mycket, mycket misslynt.
Tant Humlesurra bodde i den gamla eken alldeles i slutet av Trollängen.
Det var en ihålig ek och så stor att tant Humlesurra fick rum både med sin butik och ett eget litet rum innanför.
Nu så här på våren fanns det inte så många honungsburkar kvar i tant Humlesurras lilla affär. Men på hösten trängdes burkarna på hyllorna. Och så många sorter det fanns att välja på då! Klöverhonung, ljunghonung, syrenhonung, blandad vildblomshonung.
När tant Humlesurra hade hälsat på lilla Trulsa och Solkatt, givit Trulsa en honungskaramell och frågat henne hur trollmor mådde och om lilla Trulsa tyckte det skulle bli roligt att börja skolan nu till hösten, sa hon till sist::
- Och du vill köpa honung, förstår jag?
- Ja, tack! Vi ska få plättar till middag, men honungen är slut.
- Jojo, så går det, sa Humlesurra. Och det är ju tur för mig och min butik det. Vad vill du ha för sorts honung?
- Tack, den "vilda", sa lilla Trulsa, som inte kom ihåg hela namnet.
- Tänk, sån tur du har! sa tant Humlesurra. Det finns en burk kvar av den. Hon gav Trulsa den lilla blå burken med blandad vildblomshonung.
- Har du ingenting att bära den i? sa tant Humlesurra.
- Neej! Jag hade en korg, men jag har ställt den ifrån mig. Någonstans ute på ängen. Jag ska leta rätt på den när jag går hem.
- Ja, men vad ska du ha den i nu då, kära barn?
Lilla Trulsa såg fundersam ut ett tag. Så log hon belåtet.
- I klänningen, sa hon.
Hon tog ett stadigt tag i nederkanten på sin klänning och lyfte upp den så hon fick som en liten säck att bära honungsburken i.
- Och slanten, då? sa tant Humlesurra vänligt när lilla Trulsa hade tackat och just skulle gå.
- Oj då, sa lilla Trulsa. Den glömde jag. Jag har den i fickan.
Hon kände efter i båda de violfärgade fickorna. Men slanten fanns inte där.
- Oj, då, sa hon om igen. Tänk om jag har tappat den . . .
O, vad det vore tråkigt om hon hade tappat den . . .
Men så sken hon upp.
- Den ligger ju i korgen, sa hon.
- Som finns någonstans ute på ängen, sa tant Humlesurra och ruskade på huvudet. En sån liten slarva du är, Trulsa!
- Ja, o, en sån slarva jag är, sa lilla Trulsa bekymrad.
Men så kom hon ihåg. Hon hade ju flyttat över slanten i skon. Just för att inte tappa bort den. Så dum hon var, som inte hade kommit ihåg det. I synnerhet som slanten halkat ner under stortån och skavde lite.
Lilla Trulsa tog av sig skon och plockade upp slanten.
- Var så god! sa hon.
Och så sken hon som en sol, för nu kunde ju ingen säga att hon var slarvig.
Det var inte lång väg att gå eller skutta från tant Humlesurras ek till tant Ullspinnas stubbe.
Inte var det svårt att hitta heller.
Där det hördes ett entonigt "bzzzz", där var det. Därinne satt tant Ullspinna och spann. Och ullen var den fina, vita ängsullen som man får av en sorts blomma och som skogstomtarna samlade ihop och kom hem med till henne.
Sedan spann hon ullen till garn, lindade upp garnet i härvor och färgade härvorna i alla möjliga vackra färger.
Just i dag hängde en lång rad härvor på tork i solskenet.
- Nej, men titta! Får jag småfrämmande? sa tant Ullspinna, när lilla Trulsa med Solkatt efter sig knackat på och stigit in i tant Ullspinnas kök.
Det var ett så hemtrevligt kök.
Det fanns en gökklocka på väggen ovanför den vita soffan, och på bordet med den blårutiga duken stod en kopparkruka full med gullvivor.
På golvet låg en trasmatta i de gladaste färger och framme vid den öppna spisen fanns en spinnrock.
Och vid den satt tant Ullspinna och spann.
Men nu stannade hon spinnrockshjulet och sa: - Nej, nu tror jag allt att jag tar mig ledigt ett tag, när jag har fått så näpet främmande.
Hon reste sig och hälsade på både lilla Trulsa och Solkatt. Sedan satte hon fram blårosiga muggar och ett fat med kringlor, körsbärssaft och klart, kallt källvatten åt sig och lilla Trula. Solkatt fick grädde på blårosigt fat.
Jag vill lova att det smakade gott.
Lilla Trulsa hade ställt ifrån sig honungsburken på en pall, för hon måste hålla om muggen med båda händerna. Det skulle bara fattas att hon tappade den eller spillde på duken.
- Och vad hade du för ärende, då? sa tant Ullspinna när lilla Trulsa hade ätit upp den allra sista kringlan och druckit upp den sista droppen körsbärssaft.
- Det var det där garnet, som trollmor köpte i förra veckan . . . sa lilla Trulsa. Det räckte inte.
- Det var värre det, sa tant Ullspinna. Just det är slut.
-Det går väl lika bra med något annat! sa lilla Trulsa. En annan färg. Tröjan blir ju mycket gladare då.
- Tro det? sa tant Ullspinna. Ja, kanske! Det var ljusgrått, det där som trollmor köpte. Vad säger du om rött?
Lilla Trulsa funderade. Så skakade hon på huvudet.
Inte rött, tror jag.
- Blått, då? Himmelsblått!
Himmelsblått! Vad det lät vackert!
Lilla Trulsa tittade på Solkatt.
- Vad säger du, Misse?
- Blått blir bra, sa Solkatt.
- Blått blir bra, sa lilla Trulsa.
Tant Ullspinna valde ut ett himmelsblått nystan.
- Ta med det här hem, sa hon. Vill trollmor ha en annan färg så går det bra att byta.
Så var det då fråga om en slant igen. Dessa besvärliga slantar som lilla Trulsa skulle betala med. Var fanns nu den här . . .?
Jovisst - i strumpan!
Lilla Trulsa tog av sig skon, drog av strumpan och fiskade upp slanten. Tänk, så ordentlig hon var! Trollmor skulle vara veta . . .
De stannade en liten stund till och tittade på när tant Ullspinna spann för det såg så skojigt ut, men till slut måste de ju gå. Trulsa fick ju inte stanna borta hur länge som helst.
Tant Ullspinna stod i dörren och vinkade när lilla Trulsa och Solkatt skuttade bort över ängen. Och lilla Trulsa vinkade tillbaka med sitt himmelsblå nystan.
Men kvar på pallen stod honungsburken!
- Nu ska vi se, sa Beska, om den slarviga Trulsa kommer ihåg att leta efter sin korg. Jag ställer den här i gräset.
Hon hade på långt håll sett lilla Trulsa och Solkatt komma dansande stigen fram, och nu smög hon ut och ställde korgen ungefär där den hade stått förut.
I botten på korgen hade hon lagt en papperslapp som hon hade rivit ur en tidning. På den stod en tråkig vers som Beska själv hade hittat på. Att hon hade fått in den i tidningen var mer än konstigt, så genom- tråkig vers som det var - något om att "skratt är bara flams och sång är bara trams". Har man någonsin hört så dumt!
Men Beska, stackarn, tyckte att versen var bra, hon.
- Där får Trulsa och hennes syskon lite att tänka på, muttrade hon.
Men vad Beska inte tänkte på, det var att det stod ett recept på "Solskenskaka" på andra sidan. Hade hon kommit ihåg det, så hade hon nog inte skickat med lappen. Till råga på allt la hon "fel" sida upp!
Men innan lilla Trulsa och Solkatt hade hunnit så långt som till korgen, hade de hittat på en ny och spännande lek.
Solkatt hade undrat, hur lång egentligen den där tråden i nystanet kunde vara.
- Tror du att den räcker över resten av ängen? sa han
- Jaha, sa lilla Trulsa tvärsäkert. Den räcker både hem och tillbaka hit igen.
- Det tror inte jag, sa Solkatt.
-Ska vi se efter? sa lilla Trulsa.
Ja, det var Solkatt med om, men hur skulle det gå till? De funderade en stund, sedan kom lilla Trulsa på det.
- Vi virar upp nystanet, sa hon. Vi kan ju nysta ihop garnet sedan igen.
- En utmärkt idé, sa Solkatt.
De knöt fast den lösa garnändan i en liten enbuske, och så traskade de iväg längs stigen och lät det himmelblå garnet ringla ned från nystanet.
Det var rätt så besvärligt - det gällde att snurra nystanet jämnt och fint mellan händerna så att inte tråden stramade och gick av. För det fick den inte på villkors vis göra!
Inte har man tid att tänka på någon korg när man har något så viktigt och spännande för sig!
Korgen fick stå där den stod, varken lilla Trulsa eller Solkatt såg den.
Å, så förargad Beska blev när hon fick se vad lilla Trulsa och Solkatt nu hade hittat på. Hon blev så förargad att hon nästan sprack.
- Det skulle vara min flicka och min katt det där . . . sa hon.
Men det var det ju inte, som väl var.
Tänk, tråden räckte över hela ängen! Och ändå fanns det så mycket garn kvar att det skulle räcka ända fram till stubben vid hasselbuskarna.
- Ingen av oss hade riktigt rätt, sa lilla Trulsa. Det var väl rättvist.
Hon skulle just börja gå tillbaka och nysta upp tråden igen, när samma igelkott, som hon hade träffat tidigare på dagen, kom kravlande fram till henne med sina små ungar efter sig.
- Trulsa lilla, har du sett till Kalle på ängen?
- Kalle?
- Ja, min minsta pojke. Han har gått bort sig.
Och nu såg Trulsa att det bara var fyra ungar som ängsligt klämde sig intill igelkottmamma.
- Nej, sa lilla Trulsa. Men jag kan springa och leta efter honom
- Å, vad du är snäll, om du gör det, sa igelkottmamman. Tröste mig för den pojken, så äventyrlig han är! Han ska alltid ge sig ut på egen hand. Gå före du, Trulsa lilla, så kommer vi efter.
- Ja, men de andra ungarna ser så trötta ut, sa lilla Trulsa som kunde vara så förståndig ibland. Är det inte bättre om de stannar här.
- Ensamma? Det törs jag rakt inte.
Då la sig Solkatt i samtalet.
- Jag stannar och ser efter dem, sa han
- Å, å, vad ni är snälla! sa igelkottmamman.
Lilla Trulsa småsprang stigen tillbaka medan hon spanade åt båda sidor. Igelkottmamma kom kravlande efter så fort hon kunde
Gång på gång stannade Trulsa för hon tyckte att det prasslade i gräset, men när hon tittade efter så fanns där ingenting.
Hon hade hunnit nästan halvvägs över Trollängen när hon hörde ett litet pipande.
Ett litet pipande som kom från en liten, grå sten inne bland gullvivorna!
Lilla Trulsa sprang in i gräset och böjde undan gullvivorna.
Men det var ju ingen liten sten, det var lille Kalle själv som satt därnere och pep efter mamma och tittade på Trulsa med små blanka pärlögon. Han var inte så modig nu, Kalle!
- Var inte rädd, Kalle, sa lilla Trulsa. Din mamma kommer snart.
Kalle gnydde lite ängsligt, för han förstod att hans mamma skulle gräla på honom.
Just då hördes ett ivrigt sniffande och igelkottmamma kom fram genom gräset.
När hon fick syn på Kalle sa hon en hel massa på en gång:
O, lille Kalle, så väl att Trulsa hittade dig. Nog är du en slarver, din dummer. O, vad jag är glad! Men du får aldrig göra så här mer, hör du det ! Kom med nu!
Men igelkottmamma såg allt bra trött ut. Det hade inte varit lätt för henne att småspringa över halva Trollängen.
Då bredde lilla Trulsa ut sin kjol, där hon satt på knä på marken och sa:
- Kryp upp här båda två, så ska jag bära hem er.
- Å, vad du är snäll, du lilla Trulsa, sa igelkottmamma.
Så tog hon Kalle i nackskinnet, slängde upp honom i Trulsas kjol och kröp själv efter.
Med ett stadigt tag om klänningskanten reste sig lilla Trulsa försiktigt upp.
Så trippade hon så lugnt och ordentligt tillbaka till Solkatt och de andra ungarna.
De fyra igelkottungarna, som legat hoptryckta i en liten ängslig hög när deras mamma gick, satt nu uppradade framför Solkatt och pep och skrattade så det hördes lång väg.
Solkatt roade dem med att slå knut på sin svans. Han fick göra det gång på gång, och för varje gång skrattade de små igelkottungarna så att de nästan kiknade.
Igelkottmamma och Kalle måste genast ner på marken för att se vad som stod på.
När de fick se det skrattade de också.
Lilla Trulsa med.
Det hördes lång väg, så det var inte underligt att Trulsas syskon, Pärla och Trulle, tittade ut genom köksdörren hemma i stubben.
- Mor, ropade de inåt stubben, kom och se! Det är Trulsa och en främmande katt och en massa igelkottar . . .
Trollmor hade just lagt upp den sista plätten på fatet. Nu drog hon plättpannan från spisen och kom ut och tittade, hon också.
Solkatt hade väl aldrig haft så många omkring sig som beundrat honom så.
- Hur kan du . . .? sa Trulle.
- Det är rätt så enkelt, när man kommer på det, sa Solkatt.
- Det är allting - när man kommer på det! sa en röst bakom dem.
Det var trollfar som just hade kommit hem från skogen utan att de hade märkt det.
- Som sagt, sa han om igen, allting är enkelt när man kommer på det. Men hur kommer man på det? Det är det som är frågan.
- Nu kom jag på en annan sak, sa trollmor, var har du honungen, Trulsa?
- Honungen? sa lilla Trulsa. Ja, var har jag den . . .?
Trollmor ruskade bekymrat på huvudet.
- Har du glömt vad du skulle köpa nu igen
- Nej, visst inte, sa lilla Trulsa. Jag har köpt den.
- Jag vet, sa Solkatt. Den står på pallen hemma hos tant Ullspinna.
- Ja, det gör den, ja, sa lilla Trulsa belåtet.
- Jaså, sa trollmor. Men hur ska vi då göra, har du tänkt? Blir det inte lite långt att sträcka teskeden över hela Trollängen när man ska lägga honung på plättarna?
- Jag vet, sa Solkatt. Jag kilar efter den. Ge mig bara en korg att ha burken i..
- Den har Trulsa, sa trollmor. Eller har du den inte . . .?
- Jo, den står på ängen någonstans . . .
- Jag tar den i förbifarten, sa Solkatt.
- Stopp ett litet tag! sa trollmor. Ifall det är mer du ska hämta. Var har du garnet Trulsa?
Då sken Trulsa upp.
- Det är här, sa hon. Det har jag i alla fall inte glömt.
Och hon böjde sig ned och tog upp den lösa tråden från marken.
Alla såg förvånade på tråden i lilla Trulsas hand. Så såg de utåt ängen. En himmelsblå tråd som vindlade sig över gräset, försvann, dök upp igen, försvann, dök upp . . .
- Vi skulle bara se, hur lång den var, Solkatt och jag, sa lilla Trulsa förläget.
Då började trollfar skratta. Trollmor stämde in, ja till och med Pärla och Trulle som inte skulle få någon honung till plättarna, skrattade. Det var ju för lustigt, alltsammans.
Lilla Trulsa var lilla Trulsa . . .
Men samtidigt som trollmor skrattade klappade hon lilla Trulsa på huvudet.
- Du lär dig nog att bli ordentlig så småningom, lilla Trulsa, sa hon. Det är ingen fara med det.
Hon mindes allt hur hon själv hade varit som liten. Och tänk, så ordentlig hon blivit! Skötte hus och hem, sydde, bakade, gräddade plättar . . .
Då harklade sig igelkottmamma:
- Ordentlig och ordentlig! sa hon. Nu vill jag berätta något annat . . .
Och så berättade hon hur lilla Trulsa genast hade sprungit iväg för att hjälpa henne att leta rätt på Kalle.
- Hon är rysligt snäll, lilla Trulsa, sa hon till sist. Då log trollmor ett stort, gott leende.
Som om inte jag skulle veta det! sa hon.
-Men nu, sa trollmor sedan, nu måste vi gå in och äta plättarna medan de är varma. Vi strör socker på dem, det är lika gott.
- Tråden då? sa lilla Pärla
- Den får ligga, där den ligger så länge, sa trollmor. Jag ska själv nysta upp den sedan.
Men det behövde hon inte. För just när de satt vid köksbordet och åt de goda plättarna så knackade det på dörren, och in steg tant Ullspinna. Med korg och nystan och honungsburk.
- Ja, här kommer jag med lite kvarglömt, sa hon nytert.
- Tack, kära Ullspinna, sa trollmor. Så snällt av dig. Slå dig ner här och ät plättar, De räcker till oss alla! Så blinkade hon till de tre trollbarnen. Titta, nu fick ni honung i alla fall!
- Inte nog med det, sa Ullspinna och slog sig ned vid bordet. Ni kanske får en kaka till kvällen också, om det är så att trollmor har tid. Det låg ett recept i korgen - titta här! Solskenskaka - låter det inte trevligt?
Hon räckte trollmor lappen som Beska hade lagt i korgen.
- Solskenskaka, läste trollmor. O, så trevligt det låter! Den måste jag baka. Vem kan ha lagt i receptet, månntro?
- Ja, säg det ! sa tant Ullspinna. Kände man inte Beska så väl, så skulle man kunna tro att det var hon, för hon bor ju alldeles i närheten. Men Beska och solskenskaka, nej, det går liksom inte ihop.
Det var på kvällen när trollmor satt och stickade på sin tröja, och trollungarna och Solkatt lekte tillsammans i sitt hörn, som trollfar fick sin goda idé
- Nu vet jag hur Trulsa ska kunna lära sig att komma ihåg saker och ting, sa han.
Alla såg på honom, Solkatt också.
- Hur då? sa de på samma gång.
- Solkatt kan hjälpa henne, sa trollfar.
- Jag glömmer så lätt själv, sa Solkatt. Tyvärr!
- Ja, det förstår jag, sa trollfar. Det har vi ju liksom märkt. Men det finns ett utmärkt knep för att komma ihåg saker och ting. Man slår en knut på något! Du som är så fiffig med knutar, Solkatt, om det är något du eller Trulsa måste komma ihåg, så slår du bara en knut på svansen!
Solkatt såg alldeles överväldigad ut.
- Ja, men det är ju en utmärkt idé, sa han. Hur kunde trollfar tänka ut det . . .?
- Ja, se det gäller att komma på saker och ting, sa trollfar finurligt. Det är just det som är knuten!