Pysselitens fotbollav Ester Ringnér-LundgrenVad kan det vara i paketet?En del dagar är roligare än andra! Namnsdagar till exempel.. Bara en kort stund senare tumlade Pysseliten och Muffe ut genom stugdörren - på samma gång - och rusade iväg bort till Trollängen. Där fanns det gott om plats att sparka boll. Oj, så de sparkade! Bollen flög i en båge upp i luften, dunsade ner, fick en ny spark, flög i en ny båge och damp ner . . . Dunsandet hördes lång väg och trollungar från alla hörn av Morgonfriska strömmade till. Först kom naturligtvis Trulsa och hennes syskon Pärla och Trulle, för de bodde ju närmast intill. Sedan kom alla andra. Och alla fick låna bollen i tur och ordning. Pysseliten var en rysligt snäll trollpojke! När man till slut tröttnade på att sparka bollen, hittade man på andra lekar. Man rullade den till varandra. Man tävlade om vem som snabbast kunde ta upp bollen och springa med den bort till den stora stenen på ängen, och så tillbaka igen utan att tappa den. Men i den stora stenen vid hallonbuskarna bodde tant Beska, och hon var inte den som tålde skratt och skoj. Oväsen kallade hon sådant för, kan man tänka. Nu öppnade hon fönstret och ropade: - Ni får gå någon annanstans och skrika och väsnas. Vad är det för något ni leker med, förresten. Är det en kudde? Ingen behövde svara, för lilla trollet Kirre, som just var ensam med bollen, hade givit den en kick så att den flög in genom Beskas öppna fönster! Rakt ovanför hennes huvud susade den, studsade i väggen på motsatta sidan och skrämde katten Gammel-Fia så hon tog ett skutt in under kökssoffan. Sedan föll den pladask ner i grytan med Beskas förmiddags-välling! Det var inte bra. Beska tyckte in om oväsen, men hon tyckte ändå sämre om att få en fotboll i vällinggrytan. Och som den hade skvätt omkring den rara vällingen på både spis och golv! Ett rent elände var det. Beska högg tag i grytan och hällde ut både fotbollen och resten av vällingen på marken utanför. Sedan stängde hon fönstret med en ilsken smäll. Pysseliten och Muffe rusade fram till bollen. Så hjälptes de åt att torka den ren med gräs och mossa. Riktigt blank blev den väl inte, lite klibbig kändes den allt. Men Muffe var övertygad om att det skull gå bort av sig självt. Det blev middagstid och alla trollungar sprang hem för att äta. Men så fort middagen var överstökad var de tillbaka ute på ängen igen. Och nu var det inte bara trollungarna! Nu kom Pysselitens pappa med! Och Trulsas pappa och några andra trollgubbar som tyckte det skulle vara skojigt att sparka boll ett tag. Å, vad de sparkade bra! Bollen flög i en lång, lång båge halvvägs över Trollängen. Och så tillbaka igen. Allt hade väl gått bra om plötsligt inte Pellerina lagt sig i . . . Den där förargliga skatan som bara retades med trollen. Det var det roligaste hon visste! Nu kom hon flaxande och satte sig högst upp i en tall för att titta på. Det var Pysselitens pappa som hade bollen. Han skulle just sparka iväg den till trollfar Skrinne som stod och väntade på den. Då skrattade plötsligt Pellerina till på sitt förargliga sätt och så sa hon: - Att sparka långt är väl inte så svårt. Det är ingenting att bli mallig för. Nej, tacka vet jag att kunna sparka högt. Det är värre det! Det, du trollfar, det kan du inte! - Jag har väl sparkat bollen högt nog, tycker jag, sa Pysselitens pappa. - Äh, sa Pellerina försmädligt. Du har knappast nått över enbuskarna där. Men då ljög Pellerina, för trollfar hade sparkat mycket högre. - Om du kunde sparka bollen upp till mig, fortsatte Pellerina, så tycker jag att det skulle vara något att tala om. men nu . . . Och hon skrattade gällt och retfullt. Då blev trollfar förargad! Riktigt förargad blev han. Det var dumt av honom, för han borde veta bättre än att låta sig retas av en elak skata. Men så var det nu i alla fall. - Passa dig, skatskrälle, röt han, för nu kommer den! Och trollfar tog sats, sprang fram och sparkade till bollen det värsta han kunde . . . Men om nu trollfar blev för ivrig eller vad det nu var - fotbollen tog inte den väg han menat! Den brydde sig inte alls om talltoppen utan flög rakt fram till backen ned mot byn. Studsade mot en stenbumling, fick ny fart, flög utför, studsade, rullade . . . Ned mot byn! Så tyst det blev på Trollängen! Det enda som hördes var Pellerinas skadeglada skratt. Nu tror väl alla att det bara var att springa ner och hämta bollen? Men så enkelt var det inte! Just denna kväll sparkade man boll på fotbollsplanen där nere i byn. Det var de två lagen Snabba Fötter och Tigrarna som spelade mot varandra. De som var med i Snabba Fötter hade gröna tröjor och de som var med i Tigrarna hade gulrandiga. Det var tydligen särskilt spännande med just den här matchen - det heter match när två lag spelar om vem som ska vinna, det vet väl alla - för där var alldeles fullt med folk runt omkring som stod och såg på. De stod inte tysta heller utan hojtade och skrek och viftade med små flaggor och sjöng konstiga men riktigt käcka ramsor som lät så här: Ni kan segra om ni vill!" Och andra sjöng: Sätt nu fart på eran kula!" Ibland sjöng de inte en vers i taget, utan båda ramsorna på samma gång. Och då lät det rysligt rörigt och inte alls vackert. Men för att nu vända tillbaka till trollängen, hur gick det där? Jo, först stod trollen alldeles tysta. Sedan fick de fart på sig igen. - Vad gör vi nu? undrade Skrinne och rev sig i skallen. - Hämtar bollen så klart, sa Pysselitens pappa. Det var mitt fel - jag hämtar den! Men det var redan för sent. Innan trollfar hade hunnit säga de här orden hade Pysseliten och Muffe susat iväg. Var redan halvvägs nere vid byn . . . - Vi måste se hur det går för dem, hojtade Pysselitens pappa. Vi kanske måste hjälpa dem. Han rusade iväg bort mot Klätterberget. Där kunde man se allt. Och visade det sig nödvändigt, kunde man rutscha raka vägen ner till fotbollsplanen. Alla de andra trollen rusade efter bort till berget. Trängdes framme vid kanten och höll sig fast i enbuskar och blåbärsris. För det var ju inte någon mening med att stå på näsan nedför berget till ingen nytta. Och vad fick nu trollen se? Jo . . . Pysselitens fina boll hade av en händelse fått en ny spark av en karl som just stod och sjöng ramsan om Tigrarna och därför inte såg vad han sparkade på. Bollen fick god fart och rullade så fint och behändigt in i Snabba Fötters mål. - Mål! skrek mannen och viftade vilt med sin flagga. Tigrarna gjorde mål! Och MÅL skrek alla som höll på Tigrarna. Men det var knappt att de hördes för det var ett lika stort oväsen på den andra sidan av planen. - MÅL! vrålade de också. Snabba Fötter gjorde mål! Och det låg faktiskt en vit boll med svarta rutor i det målet också! Vilket liv det blev! Man vrålade, man skrek, man slog varandra i huvudet med de små flaggorna och hojtade i mun på varandra . . . - Det var Snabba Fötter . . . - Nej, för det var Tigrarna! - Nej, för jag såg det själv . . . - Tror du inte jag såg då,va . . .? Ja, jag säger då det - vilket liv, vilket liv! Trollen kunde inte begripa att det måste bli så bråkigt. - Man sparkar väl för att det är skojigt, som Skrinne-trollet så förståndigt sa. Men de där nere, de blir ju osams . . . Oväsendet hördes ända bort till tant Beska, som blev så förargad att hon knöt en schalett om huvudet för att slippa höra. Och Gammel-Fia, som alldeles nyss hade krupit fram från platsen under kökssoffan, blev så rädd att hon kröp tillbaka igen. Ännu längre in den här gången, för man kunde ju aldrig veta vad som kom susande . . . - De klarar inte det här, sa Pysselitens pappa. Nu går jag ner . . . - Nej, vänta, sa Trulle. De är framme och tar den nu! Som två små snabba ekorrar kilade Pysseliten och Muffe ut på planen . . . Tigrar och Snabba Fötter stod i en tät klunga och grälade och skrek och knöt nävarna åt varandra. Domaren, han som ska se att allt går rätt till, stod mitt i klungan. Då och då blåste han i en pipa för att få tyst så att man kunde klara ut den här saken. Men det var ingen som brydde sig om honom. Nu var Pysseliten och Muffe borta vid målet. Pysseliten nappade till sig bollen, men tappade den. Muffe högg tag i den, men den slank iväg för honom också. Pysseliten fick tag i den på nytt - och så susade de äntligen bort från planen igen. Just då fick domaren tyst på de två lagen. - Nu, ropade han, ska vi reda upp det här. Där har vi en boll . . . Han pekade mot Tigrarnas mål. - Och där har vi en, fortsatte han och pekade mot Snabba Fötters mål. Längre kom han inte. För i Snabba Fötters mål låg ju inte längre någon boll! Ett sus av häpnad spred sig bland fotbollsspelarna på planen och bland allt folket runt omkring. Vad var nu detta? Var det trolleri? Det blev de aldrig på det klara med. Det var bara att börja matchen på nytt . . . Gissa om Pysseliten och Muffe var glada, där de traskade upp mot Morgonfriska skog igen! De turades om att bära den fina fotbollen. - Det var rysligt spännande, sa Muffe. - Ja, sa Pysseliten. Men vi klarade det! Och han sken som en sol. De kunde väl ha hunnit halvvägs uppför backen, så stod där plötsligt en främmande trollpojke vid en glänta intill vägen. Det var en stor trollpojke. Lika gammal som Trulsas bror Trulle ungefär. Men han såg inte lika snäll ut som Trulle. Inte riktigt . . . - Hej, småtroll! sa han. - Hej, Stortroll! sa Muffe och skrattade till, för han tyckte att han varit riktigt skojig. - Det var en fin fotboll du har, sa troll-pojken till Pysseliten som just nu var den som bar bollen. - Ja, sa Pysseliten. Jag har fått den av min kusin Muffe här. Det är min namnsdag i dag! Trollpojken visslade till. - Jaså, du har namnsdag i dag. Det har inte jag. - Vad heter du då? undrade Muffe. - Sinkadus, sa troll-pojken. Sinkadus! Ett sådant skojigt hamn. Pysseliten och Muffe måste skratta när de hörde det. - Som sagt, sa Sinkadus, det dröjer rätt länge innan jag har namnsdag och kan få en fotboll. Men jag kanske kan få låna din ett tag? - Jaa, sa Pysseliten och drog lite på det. Vi skulle hem, förstås. De väntar på oss. Så fick han en idé. - Du kan väl följa med upp till Trollängen och sparka boll ihop med oss? - Nja, sa Sinkadus, det tror jag inte . . . Jag har liksom inte tid. Men jag kunde ju få pröva ett par tag här i gläntan? Pysseliten var en rysligt snäll troll-pojke! Varför skulle inte Sinkadus få låna bollen ett litet tag, när alla andra fått leka med den, tänkte han - Ta den då, sa han. Men bara en liten stund. - Visst! sa Sinkadus. Så gav han bollen en lätt spark, så den flög in i gläntan. En liten spark till - och den flög ännu längre in . . . - Inte längre, ropade Pysseliten. Kom tillbaka nu! Men det var som om Sinkadus inte hörde. Han gav bollen en spark till, en ännu hårdare, och fotbollen susade in i den allt mörkare och tätare skogen. - Kom tillbaka! skrek Pysseliten gråtfärdig. Och "kom tillbaka" hojtade lille Muffe det värsta han kunde. Men Sinkadus kom inte tillbaka. Han var helt försvunnen. Men de kunde höra honom skratta därinne i skogen. Samma sorts skratt som Pellerina hade. Gällt och retfullt. Stackars, stackars de små trollpojkarna! - Om jag bara får tag i honom, sa Muffe och knöt sina små nävar. Då hördes en röst uppifrån en tall. - Om du bara får tag i honom, ja Det var Pellerina som satt där. - Om du bara får tag i honom, sa hon om igen. Man ska se upp med folk och troll. Lär er det, små viktig-pettrar! - Vi trodde inte det fanns troll som var så elaka som du, snyftade Pysseliten. - Nej, men nu vet ni det, sa Pellerina. Elak, förresten, det var väl lite för mycket sagt. Men det var det ju inte. Elak var just rätta ordet! Muffe skulle just säga henne det, men det hann han inte. För nu kom Pysselitens pappa och en mängd andra troll. - Bra gjort, Pysseliten och Muffe, ropade trollfar. Ni klarade er fint! Men var har ni bollen? Och han såg häpen på de små troll-pojkarna som stod där och småsnyftade - strimmiga i ansiktet av damm och salta små tårar. - Sinkadus tog den! sa Pysseliten. - Sinkadus! sa trollfar. Vem i all världen är Sinkadus? Ja, vem i all världen var han? Inget av trollen hade hört talas om honom förut. Trollfar kastade en mörk blick in mot den täta skogen. - I kväll kan vi inte få tag i honom, sa han. Vi ser snart ingenting och då kan vi gå vilse. Men i morgon bitti . . . - Ja, i morgon bitti, sa alla trollen, då . . . Det var knappt att någon kunde sova på natten. Alla funderade på samma sak. Hur skulle de kunna få tag i Sinkadus? Och om de nu hittade honom - tänk om han inte var ensam, om där fanns en massa främmande troll. Större och inte alls så snälla som de i Morgonfriska skog! Det var svåra saker att tänka på . . . För slåss ville man inte. Det måste finnas andra sätt att komma överens, tyckte de snälla trollen. Man skulle ju kunna tro att det skulle bli den äldste och förståndigaste som kom på det bästa sättet. Men ibland blir det faktiskt inte så. Det kan hända att det blir någon av de allra minsta. Det var mitt i natten som Muffe fick tidernas idé. Han kunde inte vänta till morgonen med att berätta den, så bra var den. Dårför kröp han upp ur sin säng och tassade bort till Pysseliten. - Du, Pysseliten, vakna! - Jag är vaken, sa Pysseliten. - Jo, jag tänkte så här . . . sa Muffe. Och så viskade han i örat på Pysseliten vad han hade tänkt ut. Pysseliten lyssnade. Så log han över hela ansiktet. - Jamen, det är ju jättebra! Varför kom vi inte på det med detsamma? Vad du är duktig, Muffe! Muffe tassade glad och belåten tillbaka till sin säng. Och somnade! Både Pysseliten och Muffe somnade och sov så gott. Men trollfar hade vaknat på nytt och låg och vred och vände på sig. Hur skulle man få igen bollen? Det måste gå att få rätt på Sinkadus och det måste gå att tala med honom. Slåss ville som sagt trollfar inte. Det skulle liksom inte vara samma glädje med den fina fotbollen längre om man måste slåss om den. När solens första strålar väckte Pysseliten och Muffe var de snabbt som tanken borta vid trollfars säng. - Vakna, trollfar, sa Pysseliten. Vi vet ett sätt! Muffe har kommit på det! Och så talade Pysseliten om det. - Ja men det är ju utmärkt, sa trollfar. Det kan ju omöjligt bli något bråk då. Han kom fort ur sängen, och så gav sig alla tre i väg. - Ni är väl rädda om er, ropade trollmor efter dem. - Visst, mor lilla, visst! ropade trollfar tillbaka. Du behöver inte alls vara orolig. Raka vägen bort till hasselbuskarna, där Trulsa, Pärla och Trulle bodde, gick man och knackade på. Där var alla redan uppe och klara att ge sig ut. - Jo, sa trollfar med detsamma. Skulle vi kunna få låna Lejon? Lejon var ett troll-lejon. Det hade kommit till Morgonfriska skog när cirkusen det varit vid slagit igen. Nu bodde det hos Trulsa. -Lejon? Varför det? undrade Trulsas mamma. -Jo, vi vill se det troll, om än aldrig så stort, som vågar säga emot Lejon. Ja, men det är ju utmärkt, utropade Trulsas pappa. Varför har vi inte tänkt på det förut? - Det var Muffe som kom på det, sa Pysseliten. - Ser man på, sa trollmor. Liten men påhittig . . . Det var nästan så lilla Muffe rodnade, så glad blev han av allt beröm. -Ja, då ger vi oss väl i väg då, sa Trulsas pappa. Jag ser, att det redan samlats en massa goda vänner ute på Trollängen. Men först måste vi väcka Lejon och det kan bli svårt. Han är en riktig sjusovare. De gick fram till Lejons kula. (Det heter "kula" där ett lejon bor.) Där hördes ett förfärligt snarkande. Trulsa böjde sig ner och kikade in. -Vakna, Lejon! Men Lejon sov. Gäspade en gång - men somnade genast om igen. Nu hade alla de andra trollen också kommit fram. Vakna, snälla Lejon, vakna! ropade de. Och nu vaknade Lejon. Sträckte på sig, stack ut sitt väldiga huvud med den stora manen och såg på trollen. - Har jag födelsedag? undrade han. Har ni kommit för att gratulera? - Nej, sa trollfar, vi har kommit för att be dig om hjälp. - Jag vill inte sparka boll! sa Lejon. Det sa jag redan i går. Det passar mig inte. - Nej, nej, det är inte alls fråga om det. Men du kanske vill vara så snäll och hjälpa oss att få igen den fina bollen åt Pysseliten. Man har tagit den. - Oj då, sa Lejon. Är det den där lilla sura gumman ute på ängen som tagit den? I så fall måste man förstå henne. Det är inte roligt att få en stor boll mitt i vällingen. - Nej, nej, sa Pysseliten, så här är det . . . Och så berättade han och Muffe i mun på varandra vem som hade tagit bollen. - Det var fult gjort, sa Lejon. Så gör man verkligen inte!!! - Om den här troll-pojken Sinkadus lämnar den ifrån sig snällt och vänligt är ingen skada skedd, sa Pysselitens pappa. Men om han inte vill - eller om där skulle finnas en massa andra troll . . . - Då behövs jag, menar ni? sa Lejon. - Ja, för vi vill inte slåss, sa Pysselitens pappa. - Nej, det räcker nog om jag ryter till lite, sa Lejon. Så här ungefär . . . Och han gav till ett rytande så förfärligt att trollungarna förskräckta höll för öronen. Tant Beska därute på ängen höll på att tappa hela grytan med välling i golvet. Och katten Gammel-Fia ska vi inte tala om! Denna gång tog hon ett skutt in i skafferiet . . . Men tant Beska öppnade fönstret och skrek: - Vad är det nu? Vad står på? - Pysselitens fotboll har kommit bort, ropade trollen. - Så bra, så bra, hojtade Beska. det bästa som kunde hända! - Men nu ska vi leta rätt på den, ropade trollen. - Bevare mig väl, muttrade Beska vresigt och stängde fönstret med en smäll. Hoppas att jag hinner äta min välling i lugn och ro innan de hittar bollen och det där gräsliga oväsendet börjar igen. Kom fram du Gammel-Fia, så får du också välling. Det kan du behöva! Det var ett lustigt följe som traskade nerför backen från Morgonfriska denna tidiga morgon. Först gick Pysseliten och Muffe, för de visste ju var de hade träffat Sinkadus. Så kom Pysselitens pappa och Trulsas pappa och sedan kom alla de andra trollen. Småtroll och större troll om vart annat. Och allra sist gick Lejon! Efter en stund var de framme vid gläntan där Pysseliten och Muffe hade mött Sinkadus. Här var det! sa de och stannade. Alla stannade och såg inåt skogen. - Sinkadus! ropade Pysseliten. Får jag igen min boll? - Min boll . . . svarade ekot Man traskade en bit in i skogen, ropade igen, men endast ekot svarade . . . Han har kanske gett sig i väg, sa Pysselitens pappa dystert. - Med min boll . . . sa Pysseliten med gråten i halsen. Då hördes en lätt duns inifrån skogen. Trollen stod alldeles stilla och lyssnade . . . En ny duns . . . - Sinkadus sparkar boll, tjöt lille Muffe. Då hördes Pellerinas elaka röst uppifrån en tall-topp. Inte bara han, din lille dummer, sa hon Utan en hel massa troll. En miljon troll, skulle jag tro. Och de spelar som det ska spelas. I två lag och med riktiga mål som de gjort av grenar. Det var riktigt intressant att se på. De sparkar inte i väg bollar i vällinggrytor, som andra gör . . . Hahaha! Och Pellerina skrattade så att ekot stämde in. - Kom, sa Pysselitens pappa. Nu hör vi inte på den där skatan längre, nu går vi och hämtar bollen. Då fick Pellerina riktigt roligt. Hämtar den! Ni? De är dubbelt så stora och dubbelt så många! Nästan en miljon, sa jag ju. Men försök! Det ska bli roligt att titta på. Och Pellerina flaxade före. Trollen kom efter - tysta men beslutsamma! Även om de är en miljon, sa Pysselitens pappa, så måste det gå att tala med dem. Rätt som det var stod de i en stor öppen glänta. Där fanns en massa troll. Inte en miljon, som den elaka skatan sagt, men så där tjugo stycken var de säkert. Stora troll var det, med tovigt hår - inte särskilt roliga att se på. Trollen sparkade och hejade och grälade och skrek medan Pysselitens fina boll flög fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och just nu tog den mark rakt framför Sinkadus fötter. - Nej, men titta! ropade ett av trollen. Vi har fått främmande. Hej, småtroll! Nu hade Sinkadus också fått syn på dem. - Nej, men titta på Pysseliten och Muffe, sa han. Och hela släkten har ni tagit med er. Trollfar och trollfarfar och trollfarfars far och . . . - Jag vill ha igen min boll, sa Pysseliten. - Jag skulle ju få låna den, sa Sinkadus. - Ja, men bara ett litet tag. - Ett litet tag - ja, vad är det? Det kan vara en hel vecka, det! svarade Sinkadus. - Nej, det kan det inte, röt Pysselitens pappa. Om man säger ett litet tag, så menar man en liten stund och inte en hel kväll och nästa dag också. Får vi bollen nu? Då log Sinkadus. Riktigt elakt log han. - Ta den, om ni kan! sa han. Och så sparkade han bollen rakt upp i luften. Den kom ner, sparkades upp på nytt. Upp och ner, upp och ner for bollen. De små trollen från Morgonfriska hade inte en möjlighet att få tag i den. Då steg Lejon fram! Lugnt och värdigt, som det passar ett lejon, kom han med mjuka, tunga steg fram mot gläntan . . . Så öppnade han sitt väldiga gap och röt! Vilket rytande! Det var så att Pellerina flämtade till av förfäran och flyttade sig fem tallar längre bort. Trollen i gläntan stod som förstenade och Sinkadus blev stående med munnen på vid gavel. - Ett lejon! utbrast han. - Just det, sa Lejon. "Ett enda, men ett lejon", som man brukar säga. Ta nu upp bollen och ge den till Pysseliten här. Sinkadus blev alldeles röd i ansiktet, men han tog upp bollen och gick långsamt fram till Pysseliten. - Här har du, sa han vresigt. Lejon hade just slickat en av sina tassar. Nu såg han upp. - Tacka för lånet! sa han. - Tack så mycket för lånet! sa Sinkadus. Pysseliten stod där överlycklig med sin fina boll i famnen. Och han var en sådan rysligt snäll liten troll-pojke . . . - Du, sa han, om du lovar att inte ta min boll mer så får du komma upp till oss på Trollängen och sparka boll ihop med oss. Ni får komma allihopa. Vad svarar man på sådant - när man burit sig åt som Sinkadus. Man skäms först! Det gjorde Sinkadus, så han var i alla fall inte alls så elak som Pellerina. - Tack ska du ha, sa han sedan. Det skulle vara skojigt, men vi ska inte stanna här längre. Vi är på skolresa och ska hem nu. Men en annan gång, kanske . . . - Se, sa trollfar belåtet, när alla de små trollen traskade uppför backen till Morgonfriska igen. Det gick att tala med honom. Då log Lejon för sig själv. Snäll och vänlig ska man vara, tänkte han. Det har trollfar alldeles rätt i. Och slåss ska man verkligen inte göra - det finns inte något som blir bättre av det. Men är man riktigt liten så behöver man allt lite hjälp ibland. Av ett lejon till exempel! Och snälla, kloka Lejon traskade så belåten efter trollskaran hem till Morgonfriska skog. © Ester Ringnér-Lundgren
Tillbaka till läshörnan
|