Onsdagen flög förbi, torsdagen var inne.
Lektioner som vanligt före rast, lov efter rast - och på kvällen julfest!
Yvonne och jag hade tränat menuett i timmar både tisdag och onsdag kväll; Friskus hade ordnat med dräkter - hade lånat dem på vår lilla stadsteater. Min krinolin var underbar! Av vilolblått siden med spetsar och pärlbroderier. Synd att man inte jämt kan gå klädd i kronolin! Det är så klädsamt.
Sista timmen före frukost höll Lockige Fridolf på att gå igenom bokhyllan i vårt klassrum för att se vilka böcker som fattades och vilka som inte hörde dit. Där fanns flera stycken som hörde hemma i referensbiblioteket, och Lockige Fridolf var arg som ett bi för att inte de böckerna genast ställts in dit igen.
- Marie-Sofie och Ingrid, röt han, ta hand om alla de här böckerna och så denna bunt med fysikuppgifter och placera allt på dess rätta plats inne på referensbiblioteket. Men kom ihåg, slarva inte! Böckerna ska stå på exakt rätt plats!
Vi tog allt "lånegodset", Giggi och jag, och traskade bort till referensbiblioteket.
Det är det hemtrevligaste rummet i hela skolan. Bokhyllor från golv till tak runt hela rummet, mjuka länstolar utplacerade i grupper här och var tillsammans med små låga bord, en stor soffa i ett hörn och så ett stort runt bord mitt i rummet med vanliga stolar omkring.
Vi letade snabbt och ordentligt reda på var de olika böckerna skulle stå och ställde dem där. Så långt var allt gott och väl! Men sedan kom turen till fysikuppgifterna. Vi hade inte en aning om var vi skulle lägga dem. Vi läste på skyltarna till alla lådor i det stora blankettskåpet, men det fanns inte någonstans en rad om fysik.
Till slut tröttnade Giggi.
- Nu vilar vi oss ett tag, sa hon. Titta här, va? I stolarna vid det här lilla söta bordet i hörnet, här sätter vi oss. Ingen kan missunna oss litet vila, så som vi har slitit.
- Tänk om det kommer någon, sade jag.
- Det märker vi väl, sade Giggi. Vi ska inte sova, inte!
Hon sjönk ner i den ena fåtöljen och jag i den andra.
Bakom ryggen på oss fanns ett skåp, eller vad jag skall kalla det för, med några rattar och knappar.
Vad är det där för något? undrade jag likgiltigt. Har aldrig sett det förut.
- En helvetesmaskin av något slag, förmodade Giggi. Bry dig inte om den. Det finns skojigare saker att tala om.
- Vad då till exempel?
- Friskus! sa Giggi. Jag är faktiskt riktigt förtjust i Friskus. Synd att han ska vara lärare. Han borde vara tio år yngre och gå i vår klass.
Jag nickade instämmande. Tanken var sympatisk.
- Då skulle vi bli rivaler, sa jag.
- Tack, vackert! sa Giggi. Vi gör Lockige Fridolf tjugo år yngre, så får du honom.
- Tack, du, sa jag, men jag avstår. Så skönt det är förresten att sitta här i lugn och ro, medan ens kamrater får sitta och höra på Lockige Fridolfs gormande. Har du märkt att han läspar när han blir arg?
Giggi fnittrade till.
- Javisst, sa hon. Och jag blir alltid så rörd då. Jag skulle vilja klappa honom på huvudet.
- På hans gyllene lockar, sa jag. Hör du, tänk om vi hade kaffe och bakelser på bordet här!
Ljudet av en dörr som öppnades och smälldes igen, ljudet av flera dörrar som häftigt öppnades . . . hastiga steg från flera håll!
- Så oroligt det verkar, sa jag och satte mig upp. - De kommer hitåt, väste Giggi. Dyk ner på golvet, Lotta. Vi kryper omkring och letar på de nedersta hyllorna.
Vi slängde oss ner på golvet och kröp åt var sitt håll utefter bokhyllorna, spanande efter en plats för fysikuppgifterna . . .
Två dörrar rycktes upp samtidigt - en i vardera änden av rummet.
I den ena dök Lockige Fridolfs högröda ansikte upp, i den andra stod rektorn.
Lockige Fridolf störtade fram mot "skåpet" i hörnet och vred på en knapp. Så vände han sig till oss.
- Vad . . . vad menar ni? skrek han rasande.
Giggi och jag kravlade oss upp från golvet och såg oförstående på varandra.
- Vi hittade ingen plats för fysikuppgifterna, sa Giggi.
- Jaså! röt Lockige Fridolf. Och för den skull slår ni er till ro och sitter och pratar en gräslig massa smörja.
Lockige Fridolf skulle inte ha sagt "gräslig massa smörja". Inte nu, när han var så arg. Det hördes tydligt att han läspade.
Giggi och jag tittade på varandra. Hur visste Lockige Fridolf att vi hade slagit oss till ro? Hade han röntgensyn? Var han kanske rent av Stålmannen? Förklädd till lärare i svenska!
Rektorn kom långsamt fram emot oss.
På sitt lugna, eftertänksamma sätt betraktade han oss medan ett litet lätt, knappt mer än anat, löje lekte i ena mungipan.
- Ni kanske inte vill tro det, men ni har haft underhållning för hela skolan för en stund sedan, sa han.
Vi stod stumma - fortfarande begrep vi ingenting.
- Vi . . . har vi . . .? sa jag dumt.
- Ja! sa rektorn. Vad ni två har avhandlat härinne basunades ut av högtalarna i skolans samtliga fyrtioåtta klassrum.
En känsla av fasa fick håret att resa sig på mitt huvud.
Giggi lyfte ett darrande finger och pekade på "skåpet" i hörnet där vi suttit.
- Helvetesmaskinen! sa hon direkt ur hjärtat.
- Det var ett nytt namn på vår fina högtalaranläggning, sa rektorn.
Överväldigad slog jag båda händerna för ansiktet och kved. O, fasa, varför just jag? Varför just jag och Giggi?
- Den har aldrig stått där förut, sa Giggi med något av förebråelse i rösten.
- Ne-ej, det har den inte, sa rektorn. Den är flyttad från expeditionen, därför att det repareras därinne. Sedan har någon begått det fatala misstaget att inte stänga av den.
Nu blandade sig Lockige Fridolf i samtalet igen.
Jag yrkar på nedsatt uppförandebetyg, röt han. Och ni två ska be mig om ursäkt.
Giggi såg förvånat på honom.
- Vi skojade ju bara, sa hon.
Rektorn harklade sig.
- Kom in till mig på mitt rum, när det ringer, sa han, så får vi talas vid. Nu kan ni gå tillbaka till ert klassrum.
Vi började återtåget. Men innan vi nådde dörren samlade sig Giggi, sträckte fram bunten med fysikuppgifterna och sa villrådigt:
- Men de här då? Var ska de ligga?
Rektorn kastade en blick på dem.
- Uppe i ett av skåpen i fysiksalen, sa han
Så gick han åt sitt håll.
Och vi, stackars olyckliga barn, vi traskade i Lockige Fridolfs fotspår tillbaka till vårt klassrum.

© Ester Ringnér-Lundgren