Ur "Det spökar, Lotta" (nr 29 i serien)

Av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren)


Lotta på auktion

Vi stannade vid Hallandsåsen också, men vi steg inte ur bilen. Nöjde oss med den pampiga utsikten. Någon timme senare var vi framme vid det värdshus, som Kajsa bestämt sig för, och redan klockan tio på kvällen sov vi. Kajsa, den slavdrivaren, hade bestämt vår avfärd till klockan sju.
Vi tyckte det verkade pinsamt tidigt när hon sa det. Men när vi halv sju på morgonen steg ut på den soliga platsen framför huset var vi glada att Kajsa fått oss på benen.
Morgonen var så där strålande klar som den kan bli just i augusti. När det lider mot de första höstdagarna och mognande äpplen och ringblommor fyller luften med sin friska doft.
Det var underbart att sitta där i solskenet och dricka kaffe och äta rostat bröd med honung på. Då och då sände jag en liten förstulen blick till mitt vänstra ringfinger . . . Jodå, ringen satt kvar.
Jag kände mig så glad och lycklig att jag avstod från min tredje skiva bröd. I stället smulade jag sönder den åt småfåglarna som trängdes vid vårt bord och högljutt undrade om vi tänkte sitta där och glufsa i oss alltsammans utan att tänka på dem.
Så gav vi oss i väg igen i den soliga morgonen. Och kom efter en del frågande och irrande fram till den gamla gård där auktionen skulle äga rum.
Jag har aldrig förut varit på auktion. Kajsa var mycket glad för det, för hon behövde friska intryck, påstod hon, och bad mig högt säga vad jag tänkte.
Vad jag tänkte…
Jag har ju förut sagt att jag är vidskeplig. Inte så det stör, men litet i alla fall. Jag vet att man inte ska reta tingen till exempel! Giggi fnyser åt mig när jag säger det, men jag står fast vid mitt. Om jag blir sur och arg och häftig blir alla saker elaka tillbaka. Skor går och gömmer sig, stolar ramlar och slår mig på tårna, kaffekoppen stjälper och – ja, jag skulle kunna hålla på rätt länge och rabbla upp sådant här.
- Begriper du inte, Lotta, att det beror på dig själv, utbrister Giggi med hetta, när jag kommer med de här bevisen Det är du själv som slängt undan skorna i ett hörn, du själv som knuffar omkull stolen och du själv, drullig som du är, som stjälper kaffekoppen. Det kan en katt begripa.
- Men inte jag, sa jag. Det är alltså en av olikheterna mellan en katt och mig.
Giggi ids inte svara när vi kommit så långt. Och det är klart att jag innerst inne vet att hon har rätt. När man var liten och slog sig på en stol så klippte man ilsket till stolen och sa ”dumma stol” eller något sådant. Små barn tror alltså stenhårt att det är stolens fel. Och dessa resonemang bevisar med förfärande tydlighet att jag, Lotta Månsson, inte har trampat ur barnskorna än. Det är ju tråkigt faktiskt.
Men skoj åsido – när jag i dag trädde innanför grinden till denna pampiga, men ganska förfallna gamla gård snörde det till om hjärtat på mig. Huset såg på något sätt plundrat och bedrövat ut.
De tomma fönstren liksom sörjde när de såg på alla ting som fanns där utanför. Gamla möbler, husgeråd, prydnadssaker, kläder… Utslängda och prisgivna åt nyfikna och värderande blickar.
­- Du behöver ingenting säga, Lotta, sa Kajsa vid min sida. Jag ser det på dig. Jag kände på samma sätt första gången.
Jag hade tyckt att allting var en enda röra, men det var det inte. Allt var katalogiserat. Kajsa fick en katalog, men Giggi och jag ville ingen ha – vi tyckte att vi klarade oss utan. Det var dumt . . .
I två timmar traskade vi omkring och såg på allt. Var inne i själva gården också, men där stannade vi inte länge. Där slog vemodet inom mig ut i full blom. Gamla, slitna golv med riktiga tiljor, nötta av tre århundradens steg. På en vägg i ett av rummen ett kvarglömt porträtt av en ung flicka. Så pass gammaldags klädd att jag förstod at hon måste ha levt minst hundra år tidigare . . . Nej, jag stod inte ut.
- Kom, utbrast jag och högg Giggi i armen.
Giggi är bra. Hon frågar aldrig i onödan. Kanske hade hon själv känt något av min panik, för hon drog raskt iväg åt det håll varifrån man kunde känna doften av nybryggt kaffe och färskt bröd.
Där satt redan Kajsa bänkad och skrev för brinnande livet.
- Fint att ni kom. Vi hinner precis dricka kaffe innan det börjar.
Det hade strömmat till kolossalt mycket folk. Och från och med nu blev allt lättare. Det var så mycket som drog uppmärksamheten till muntrare ting. Auktionsförrättaren till exempel. Var får de alla festliga auktionsförrättare ifrån? En hade jag hört förut i TV. Han var rolig, men den här låg sannerligen inte långt efter. Jag hade hört honom prata där inne, där de serverade kaffe, och då hade han talat på vanligt sätt. Men det gjorde han inte nu!
På en fantastisk, kul och trivsam dialekt ropade han ut det som räcktes upp till honom eller som stod i katalogen. Berättade en rolig historia om han inte fått upp buden tillräckligt, kom med skämtsamma tillro . . . Kort sagt, han låg i så svetten lackade om honom utan att en enda gång bli otålig eller visa trötthet. Jag kände på mig att jag skulle våga ropa på en sak jag sett. Den här lilla snälla gubben skulle säkert lägga märke till mina pip . . .
För jag skulle ropa på en sak, det hade jag bestämt mig för. Jag hade inte talat om det för Giggi – det kunde ju tänkas att modet skulle svika mig. Men jag hoppades innerligt att det inte skulle göra det. För den som varit med i en spökkällare borde ju inte detta att ropa på auktion vara så farligt. Visserligen hade vi ingen katalog, men det skulle nog gå bra ändå.
Det dröjde två timmar innan min sak ropades ut.
Det var en gökklocka!
Inte en sådan där slarvigt ihopsnickrad klocka, som man kan hitta i varuhus, utan en gammal, underbart vackert snidad i gyllenbrunt trä.
- Och nu är det vår och göken han gol, hojtade Simon – han var Simon med alla. Vad ger ni mig för den? Fru Karlsson där borta, visst vore det väl trevligt att kunna höra göken mitt i vintern?
Men fru Karlsson ville inte höra göken mitt i vintern. Hon ville bara höra den i maj.
- Det går bra det med, sa Simon. Det finns en liten hake här som man kan sätta för luckan. Då kan inte göken sticka ut huvudet och gala.
Fru Karlsson ville ändå inte.
- Tio kronor, föreslog Simon.
- Elva, sa någon.
- Tolv! Tretton. . . .nu hade det blivit lite fart. Fjorton.
. Skulle den gå ifrån mig?
- Femton! pep jag.
Kajsa såg häpet på mig. Giggi kippade till.
- Se där, sa Simon, det är ungdomen jag skulle ha vänt mig till från början. Det är de som vill höra göken gala och låtsas att det är sommar. Flera bud?
Någon bjöd sexton. . . .
- Sjutton, pep jag för andra gången. Det blev inga flera bud. Den som hade ropat såg vänligt roat på mig och avstod. Jag fick gökklockan för sjutton kronor. Himmel, så lycklig jag blev.
- Hur kommer det sig att du vill ha den? frågade Giggi, så fort jag varit borta och hämtat min klocka. En sådan har du aldrig önskat dig så vitt jag vet.
- Det fanns en hos mormor, sa jag. Jag älskade den.
- Då så . . . sa hon.
Auktionen fortsatte. Men nu gick det trögare. En massa husgeråd fick dåliga bud. Några kopparstick kom fram, och en herre vid min sida bjöd en stor summa och fick dem. Ett gammalt slagbord – de som är så bra – gick däremot för bara ett par kronor.
- Och den här då, hojtade Simon och höll upp en liten trästol i luften. Nummer tvåhundrafemtiotre i katalogen. Vem vill bjuda?
Jag såg på stolen. En gammaldags trästol i silvergrå avskavd färg med vackert snidad mittbräda i ryggen. Lite ny silvergrå färg och den skulle bli hur söt som helst. Skulle passa precis till bordet inne i mitt och mina systrars rum.
- Tio kronor, ropade jag käckt. Hade fått nytt mod när jag bjöd på gökklockan och kände mig som proffs på det här.
- Se, där är flickan igen! Ropade Simon. Hon går i giftastankar, det är säkert det. Det är inte lite hon samlar till boet.
- Jag har ju fantasi – jag borde ha anat oråd. Men nej, jag kände att jag blev röd som en pion vid de där orden om giftastankar och tänkte inte längre klart. Den stolen skulle bli vår första lilla stol, Pauls och min, om jag någonsin blev så lycklig att – ja, fortsätt själva. Jag är vidskeplig och ville inte tänka den underbara tanken till slut.
- Asch, femton kan det väl vara värt, sa en trygg röst bredvid mig..
- Det! Kallade han stolen för det? Nåja det var inte min sak. Men att stolen skulle bli min, det var däremot helt klart.
- Tjugo, sa jag djärvt, för att tysta min medtävlare.
- Tjugo. . .? sa han till mig. Akta sig lilla hon, det kan vara trämask i det.
Det igen! Den heter det. Och om det nu var trämask i den – kära nån, det skulle väl en snickare kunna klara av. Faster Truddan ärvde ett par fina gamla stolar en gång. Stoppade till och med! Snickaren sa att dammet stod som rök när han tog bort stoppningen, och trämask var det också i dem. Men o, vad fina de blev. Den här stolen skulle också bli fin. Underbart vacker skulle min första lilla stol bli!
Jag fick den. Men inte för tjugo. Jag fick gå upp till femtio, och då hade jag faktiskt lite ont i magen av nervositet, för jag brukar inte stå och strö femtiolappar omkring mig. Men jag hade ju mitt lilla kapital sedan jag hittat stöldgodset från guldsmedsaffären. Och jag hade inte rört mycket av min hittelön. Det här var ett bra sätt att använda den på.
Jag gick fram för att betala och hämta min lilla stol.
Simon log mot mig när jag gick förbi. Men hur ska du få hem grejerna nu då, tösa? undrade han. Har du lastflak?
Lastflak?
- Det är ju bara en liten stol, sa jag förvånad. Den får rum i bilen.
Simon gav upp ett hjärtligt skratt.
- Bara en stol! Nej du, i det här hörnet av landet är vi generösa. Jag visade bara ett prov på möblerna. Har du inte läst katalogen?
Det pirrade i hårfästet på mig. Nej, jag hade inte läst katalogen. När någonsin har jag läst en bruksanvisning innan jag har satt i gång med något?
- Det är allt det här, flicka lilla. . .
Och Simon gjorde en svepande gest med armen.
Mina ögon vidgades av skräck och fasa. Giggi som ilat till min sida gav upp ett hest rop.
Det var en gammal skänk med två lådor och skåpdörrar. En stor byrå – den största jag någonsin skådat. Fem stolar utöver den Simon hållit upp, ett stöddigt bord, som såg ut att ensamt kunna fylla upp ett modernt litet rum, samt en moraklocka.
Jag stod som förlamad.
- Som du ser kan du sätta bo när du vill, sa Simon. Och stabila grejer är det. Lite översyn och lite färg och de håller en generation till.
Han övergick till att ropa ut nästa nummer. Lämnade mig och Giggi att stå och glo på mina nya ägodelar. Plötsligt skrattade Gigi till.
- Jubileumsmöbel! fnissade hon. Du skulle aldrig ha kunnat finna en lämpligare.
Kajsa hade nu fått höra om mitt lyckade inköp och kommit för att titta.
- Vi går in och styrker oss med kaffe, sa hon sedan.
Vi gick in och sjönk ner vid ett bord.
- Kajsa, sa jag uppgivet, är det helt vansinnigt?
- Nej, absolut inte.
- Så du tror jag kan sälja det?
Kajsa skrattade till.
- Säkert, men inte här och inte nu. Frågan är hur vi ska få hem det. Vi har ju inte så gott om tid att ordna transporter.
- Jag vet, sa Giggi. Byrån sätter vi fram. Drar ut lådorna och borrar två titthål i ryggen på den, så att Kajsa får någon sikt. Bordet lägger vi på taket – och ställer fyra stolar ovanpå. Två stolar kan du och jag, Lotta, sitta och hålla utanför var sin nedvevad ruta. Det ser egendomligt ut, men ger Kajsas lilla kärra ny pondus. Alla kommer att väja för oss.
Mina ögon hängde vid Gigis läppar.
- Skänken då? undrade jag. Och moraklockan? Du kloka människa, säg var vi gör av dem också. Inte på släp efter, va.
- Där sa du ett ord, sa Giggi. Vi kan ha en trailer efter oss och lägga byrån på den. Moraklockan kanske vi kan få rum med inne i bilen. Det kan vara bra att veta vad klockan är.
- Det sköter göken om, sa jag. Jag har en klocka till som du kanske minns.
- Underbart, hojtade Giggi. Vi kommer att susa fram till klingande slag och glada gökrop. Jag känner att jag alltid längtat efter det.
Kajsa hade inte sagt något. Nöjt sig med att se fundersam ut.
- Problemet att få hem möblerna är faktiskt inte det värsta, sa hon. Det hjälper oss säkert Simon med. Men var ska du ha dem sedan?
Var skulle jag ha dem sedan? Jämmer! Jag kunde ju inte klämma in dem under sängen, det som annars går så bra. Det är mycket man kan gömma under en säng. Men tyvärr skulle allt komma fram när mamma fick för sig att det skulle dammsugas ordentligt. Inte kunde jag smyga in dem heller. Jag insåg plötsligt förbannelsen med att ha för många ägodelar.
- Jag tror jag vet, sa Kajsa. Jag har en bekant därhemma med ett hiskligt stort garage, men ingen bil. Det är möjligt att han . . .
- O, Kajsa . . . utbrast jag lycklig.
- Det är möjligt, sa jag. Jag har inte lovat. Men hur många år skulle det stå där? När tänker du gifta dig, Lotta?
Jag flämtade till och blev alldeles förstörd vid de orden.
- Det är fräckt av dig, Kajsa. Du vet att man inte får säga sådant. Inte om man hoppas att det ska hända en gång.
- Ja, ja, sa Kajsa och viftade till med handen. Vi har inte tid med sådana där djupsinnigheter nu. När man, som du, går och skaffar sig möblemang före lysningen . . .
- Kajsa . . .skrek jag hotfullt.
- . . .så får man ju ta konsekvenserna, fortsatte Kajsa lugnt.
Skulle jag få ställa in dem i garaget? Hur mycket skulle det i så fall kosta? Skulle eventuell trämask fortsätta att gnaga och gnaga på mina små möbler? Skulle det om så där fem år bara vara att sopa ut dem som sågspån?
Tankarna virvlade runt i mitt huvud.
Då kom plötsligt Simon in och slog sig ned bredvid oss.
- Ja, så var den här auktionen slut, sa han belåtet. Och bra priser har jag fått. Men hur är det fatt här då? Fasligt vad ni ser molokna ut. Vad är det?
Simon var stor och trygg och snäll. Jag lade – bildligt talat - mitt huvud mot hans breda skuldra och berättade om mina bekymmer.
- Asch, inte värre, sa Simon. Sådant här händer ideligen. Jag har en gammal ruffig lada, som jag använder som magasin för det folk köper – i fyllan och villan – hade jag så när sagt. Men det stämmer ju inte här. Jag tar hand om det. Ber snickaren därhemma ge ett bud på kostnaderna att få det reparerat också. När man är ung ska man vara glad. Tids nog kommer bekymren…
Kära, snälla Simon! Så väl att sådana som du finns.
- Men för hur länge? frågade jag med bävan i rösten.
- Tills du gifter dig, flicka lilla. Men då får du allt bjuda mig med på bröllopet.
Jadå, o ja. Skulle jag bli så lycklig en gång att – ja, fortsätt själva har jag sagt – så nog skulle genombussige Simon vara med.
- Så var det med det, sa han och reste sig. Jag tar hand om sakerna och skriver till er om jag får adressen. Nej, nu ska det bli skönt att få komma hem och pusta ut.
Han fick adressen. Gick sedan sin väg följd av mina tacksamma ord. Allas våra tacksamma ord förresten, för Kajsa hade faktiskt haft lite bekymmer för hur vi skulle kunna ordna allt på ett praktiskt och lätt sätt.
- Men gökklockan då? hojtade Giggi till just när Simon hade försvunnit.
- Den tänker jag ta hand om själv, sa jag och tryckte den intill mig. Den ska sitta på väggen i mitt rum och gala hela långa kalla vintern.


© Ester Ringnér-Lundgren

Tillbaka till läshörnan