Ur "Lotta går till sjöss" (nr 28 i serien)

Av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren)


Vi sticker till sjöss

Vad förknippar man med segling? Sol, naturligtvis!
Blå himmel, lagom vind, vita segel mot blått vatten - och så sol!
Jag hade tydligen sett det så för mig. Sett mig själv också som solbränd salt tjej i blå jeans och käck tröja.
Det är dumt att måla ut allting så där bra. Man blir dubbelt besviken när bilden inte stämmer med verkligheten.
Det hade varit mulet och trist väder en hel vecka, och den dagen vi gav oss i väg, Giggioch jag, stod regnet som spön i backen.
- Det hade varit bättre om vi klätt oss i seglarställ med en gång, sa Giggi.
Men när hon sa det satt vi redan på tåget.
Regnet strilade ner utmed fönsterrutorna och trädkronorna böjde sig djupt för stormen. För det var storm också - har jag glömt att säga det?
Storm, regn - och vi i en liten segelbåt . . .
- Du, Giggi, vi hoppar av!
Giggi såg häpen på mig.
- Från vad? Tåget?
- Nej, från kursen, naturligtvis. Jag kommer att bli sjösjuk, jag känner det. Kommer att drulla i också.
- Vad i all sin dar? Allt det där borde du ha tänkt på innan du tvingade mig att följa med på den där kursen.
- Det regnade inte då, sa jag dystert.
Giggi brydde sig inte om min ologiska anmärkning.
- Är det någon som skall klaga, så är det jag, fortsatte hon. Men det gör jag inte. Förresten, Lotta, är det inte du som skriver upp tänkvärda saker på en pappskiva i ditt rum?
- Joo . . .
- Står där inte bland annat något som du alltid tyckt låter väldigt bra: ”En sjöman ber inte om solsken och vackert väder - han lär sig navigera.”
- Man skriver så mycker dumt, sa jag. Det är klart att han vill ha vackert väder. Egentligen!
Giggi skrattade till.
- Var du glad att vi inte sett röken av Svarten.
- Han åker bil, naturligtvis, sa jag. Står säkert på kajen med kamera och allt.
- Mm . . .
Jag såg inte ut genom fönstret längre. Slog i stället upp en veckotidning jag tagit med. Endast för att stå öga mot öga med en svepande flott bild från en seglartävling. Båtar i vågor och yrande skum, med gossar som vågrätt ut från båten höll sig fast i tampar och roder . . .
Med en rysning slog jag igen tidningen. Vad hade vi givit oss in på?
Vi skulle befinna oss utanför Sjöjungfrun klockan tre var det sagt i prospektet vi hade fått.
Vi hade trott att Sjöjungfrun var en staty, men det var det inte. det var en pub i stället. Doften av pommes frites svävade ut genom dörren var gång den öppnades och påminde oss om hur hungriga vi var.
- Vi har en timme på oss, sa Giggi. Vi äter först.
Jag kastade en blick utåt havet som grått och vresigt vältrade sig mot de kala klipporna.
- Men tänk, om jag blir sjuk . . .
- Då måste du ha ätit först, avgjorde Giggi. Min morbror, som är sjökapten, har sagt att det inte finns något värre än att vara sjösjuk om man inte har ätit.
Det avgjorde saken. Det var goda pommes frites. Goda grillade korvar också. Jag kom på bättre humör sedan jag ätit.
Men regnade gjorde det. Värre än någonsin.
- Seglarställen! sa Giggi och öppnade sin resväska. Jag vägrar att blöta ner de här kläderna. Vi gick ut i tamburen och i ett mörkt hörn drog vi på oss de lysande, orangegula seglarställen. Gummistövlarna också. Drog huvorna tätt över huvudet och snörde till. Inte en regndroppe skulle kunna ta sig in.
Så ställde vi oss på trottoaren utanför.
Klockan blev tre. Ingen kom. Tio minuter över . . . Inte en båt i sikte.
- Hurra! De har seglat ifrån oss, hojtade jag.
Klockan blev tjugo minuter över . . .
- Nu går jag in och ringer, sa Giggi. Du står kvar!
En orangefärgad figur försvann in på puben, den andra stod kvar och prydde trottoaren.
- De kommer! hojtade Giggi när hon var på väg ut genom dörren. Det hade blivit lite krångel med motorn. Men vi skulle gå ner till bryggan, för de skulle strax vara framme.
Vi traskade ner mot det vresiga havet. Kala, grå hällar som vitfradgade sjöar kastade sig över, förtöjda båtar som gungade upp och ner, upp och ner . . .
Och där långt ut en motorbåt, ett litet nötskal bara . . . O, varför, varför var jag här?
Har ni någonsin klivit ombord på en båt som ligger och guppar upp och ner samtidigt som den då och då vrider sig åt sidan? Jag hade stigit ner i snälla, små roddbåtar på den lugna Rönnviken, det var allt. Det finns inte minsta likhet mellan en snäll roddbåt på det lugna vattnet och det här lilla vidundret som ryckte och slet som en nervös terrier.
Men han som kommit med den och nu stod och log upp mot oss, utstrålade lugn och tillförsikt. En ung, blond jätte med skrattrynkor runt de blåblåa ögonen.
”Han sträckte ut en kraftig arm” som det står i visan och Giggi klev som första man lätt och säkert ner i båten. Så kom turen till mig . . .
Alla vet väl, hur den här visan fortsätter? ”. . .och höll plötsligt tätt till sin klappande barm en hatt med flor och blommor på och klänning med spetsar på kragen . . .” Den här blonde jätten fick inte något så ljuvt i famnen, utan en orangefärgad elefant som kom jätten att vackla till och ge båten en extra överhalning. Min entré i seglarvälden var inte någon succé.
- Du har då fart, åtminstone, skrattade jätten, när jag tungt som en säck potatis sjönk ner på toften med resväska och sovsäck.
Han kasade loss, stötte ifrån, svängde runt och tuffade tillbaka över havet. Där fanns en ö, en ganska stor, kal och grå som allting annat på denna delen av Sverige. Men den här ön såg hemtrevlig ut i alla fall, för där fanns en hel koloni av små stugor. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, en hop sälar kanske. I varje fall blev jag ruskigt glad för de där små stugorna.
Rakt ut mot den ön tuffade vi.
Där fanns en brygga också. Men det tråkiga med den var att det började myllra omkring folk på den. Mer och mer ju närmare vi kom . . . Och inför alla dessa människor - säkert ättlingar till århundradens sjöfarare - skulle jag ta ett panterhopp i land. Jämmer, jämmer . . .
Vi kom fram och alla hälsade oss med glada tillrop. Jätten slängde upp våra väskor och sovsäckar, Giggi tog ett lätt och elegant skutt upp på bryggan. Så var det jag.
Jag mätte avståndet. Försökte bortse från den elaka båtens envisa guppande, samlade mig, tog sats - och fick plötsligt se Svarten! Med lyftad kamera!
Jag missade bryggan och föll pladask i vattnet .
. . - Jag hatar Svarten, sa jag sammanbitet, där jag satt med genomblött hår på en stenhård brits. Hatar honom, avskyr honom.
- Jag förstår dig, sa Giggi. det var fräckt av honom att stå där med sitt förbaskade blinkljus så fort man kliver i land. Lite hänsyn kunde han visa!
- Får jag bara se honom knuffar jag i honom, sa jag, och då ska jag skratta så här . . .
Och jag upphävde ett skratt som kunde fått blodet att isa sig hos känsliga personer.
Giggi var inte känslig.
- Det lät som när en ko råmar, sa hon. Men strunt i det. Svarten är inte det viktigaste.
- Vad är då det viktigaste?
- Att du lär dig kliva i och ur, naturligtvis. Vi ska börja med det bara ditt hår har hunnit torka litet.
- Vad menar du?
- Jo, jag har pratat lite med Frans . . .
- Frans?
För någon minut sedan hade jag trott att jag inte skulle kunna skratta på den närmaste veckan. Inte åt någonting i denna elaka värld, men nu skrattade jag så jag fick tårar i ögonen.
- Frans, kved jag fram. Säg inte att den där jätten i båten heter Frans.
- Jo, det gör han och jag kan inte finna det minsta komiska i det.
- Jo, men det måste du ju, sa jag och skrattade ännu värre. Frans, silkesfrans - det är bara inte klokt som namn på honom.
- Vad var det du pratade med honom om? frågade jag sedan och torkade tårarna ur ögonen.
- Att det var rätt åt dig att du drullade i, sa Giggi kort.
Hon betraktade envist en fluga på fönsterbrädet och såg faktiskt på något sätt sårad ut.
- Blev du arg? utbrast jag häpet. Men kära nån, det är ju inte du som heter Frans. Inte Oscar heller så vitt jag vet. Eller har han kanske det som andra namn. Oscar Frans, låter inte klokt det heller. Frans Oscar - ja, men det blir bättre . . .
- Om vi skulle lämna namnfrågan ett tag, sa Giggi avmätt. Alltså, Frans och jag kom överens om att du ska träna i en liten roddbåt som ligger på andra sidan ön. Han väntar oss där om - Giggi tittade på klockan - om tio minuter.
Nu blev jag nästan rörd.
- Och det har du ordnat, sa jag tillgivet.
- Inbilla dig ingenting. Det var Frans som inte ville ha med elefanter ombord. Det är ju inte någon Noaks ark det är fråga om.
Skulle det varit Frans som hade sagt det? Nej, det fick hon mig inte att tro. Men varför hade hon blivit så sårad nyss? Långsamt började ett ljus gå upp för mig . . .
I en halvtimme klev jag upp och ner i den lilla roddbåten. Tyckte att jag svävade mellan himmel och jord när båten lyfte - sjönk i en avgrund när den dök neråt igen. Men det gick bättre och bättre och min rädsla försvann allt eftersom jag blev säkrare.
- Så där ja, flicka lilla, sa Frans, nu är du riktigt fin på det här. Nu räcker det för i dag.
Vi gick hem tillsammans över hällarna. Skrattade och skojade. Giggi var ovanligt tyst, men det hade hon ju rätt att vara om hon ville.
På kvällen kom det telefonsamtal till mig. Från Paul!
- Hej, lilla Lotta! Hur har du det?
- Tack, bara fint.
- Du är väl rädd om dig?
- Javisst!
- Gå inte och drulla i sjön!
- Tack du, men det har jag redan gjort . . .
Så följde litet hit- och ditande om allt möjligt och så till sist:
- Lova nu, Lotta, att du är rädd om dig. Jag tycker väldigt mycket om dig, förstår du . . .
Jag är alldeles övertygad om att jag hade vingar under fötterna när jag ilade iväg upp till Giggis och mitt lilla rum. Det kändes åtminstone så.
Frans körde hårt med oss.
Vi måste veta vad varenda pryl på båten hette.
- Annars kommer ni hem och säger som jag hörde en flicka säga: ”Det värsta var att binda fast båten med snöret.”
Och Frans rös vid minnet.
Så var det knopar . . .
Skotstek kunde både Giggi och jag tack vare Knatt och det fick vi beröm för. Men så var det något som hette pålstek och det var tji att göra den.
Till slut sköt Frans upp mössan i pannan och sa resignerat:
- Jag får väl dra sagan då, men sjömansmässigt är det inte.
Sagan! Vi satt som frågetecken. Men förklaringen kom.
Frans höll en tamp rakt upp och ned framför sig. La sedan en bukt mitt på tampen.
- Den här bukten - eller öglan - är havet, sa han. Tampen som går nedåt är draken och den som går uppåt är prinsessan. Nu, fortsatte han och tog tag i den nedhängande tampen, stiger draken upp ur havet . . .
Och han lät ”draken” gå upp genom öglan . . .
- Nu tar ”draken” ”prinsessan” och drar ned henne i djupet.
Han lät ”draken”smyga sig omkring ”prinsessan” och drog ned den tampen i havet.
Det vill säga genom öglan.
- Sedan är det bara att dra till, sa han.
- En ruskig saga, sa jag.
- Ja, men när ni inte begriper annars. Skyll er själva.
Trots den instruktiva men ruskiga sagan fick vi ändå kämpa hårt för att lägga en pålstek. Det var inte bara att dra till som Frans sagt. Man måste hålla reda på hur man drog till. Annars blev det bara en knorra på tampen och inte den fina sjömansknop det skulle bli.
- Tänk er på de gamla segelfartygens tid, sa Frans. Pojkarna som klättrade i riggen måste kunna slå sina knopar i becksvarta mörkret. I rykande storm också och med rep som var stela av köld och vatten. Det var inte fråga om några sagor då.
Efter en mulen morgon strålade solen emot oss och vi satt i solskenet utanför en sjöbod, fem flickor och fyra pojkar. Svarten var trettiofem år hade vi nyss fått reda på, så pojke var han väl inte precis, men jag kan ju inte gärna kalla honom för gubbe heller. Dum på knopar var han i alla fall. Det var en ren fröjd att se hur klumpigt han bar sig åt. Vi andra kunde ta igen oss ett tag.
Vilken morgon! Havet låg glittrande, måsar flög skriande omkring, luften var frisk med en doft av tjära. Och om en stund skulle vi ut och segla!
Det var tre båtar allt som allt. Frans skulle ha Giggi och mig i sin. Det var uppgjort för länge sedan. Det värsta var att Svarten också skulle vara med i vår båt.
- Jag ger mig sjutton på att han har mutat sig till det, sa jag surt. Det kan inte vara ödet som förföljer mig så. Det vore småaktigt.
Mutor var det inte tal om fick vi höra sedan. Men den ormen Svarten hade redan när han anmält sig bett att få komma i samma båt som Giggi och jag eftersom vi var gamla bekanta. En del är så fräcka så det är inte sant.
All utprickning i farleden såg ut precis som den skulle, jag är glad att kunna säga det. Om alla fyrarna blinkade som de skulle visste jag inte än. Det skulle jag få se så småningom.
Det är inte stort utrymme på en segelbåt, inte. Men Giggi och jag vande oss kvickt vid att smyga hukande omkring nere i kajutan och i sittbrunnen och att se upp för bommen när storseglet svängde över.
Då var det värre för Svarten. Han var stor och rätt klumpig, passade inte i båt, tyckte jag. Det enda han kunde hantera snabbt var kameran, men det var i land det. Till sjöss hade han nog med sig själv.
- Det ska bli kul att se hur vi bär oss åt när vi kommer hem, sa jag. Smyger kanske dubbelvikta in genom grinden och ålar oss uppför vindstrappan. Och så måste det ju gunga också, tillade jag. Hur kan man få stugan därhemma att gunga?
Vid de orden gav Svarten oss en plågad blick.
- Måste du tala om gungning, Lotta. Ideligen!
- Ideligen? Jag sa det ju bara nu.
- Nej, du har nämnt ordet tre gånger redan. Jag har räknat . . .
Stackarts Svarten mådde inte bra.
Att han inte följde med oss ut och seglade någon mer gång efter den här var visserligen till stor del mitt fel, men jag lovar och svär att jag inte hade onda avsikter. Visserligen hade jag varit ordentligt arg på honom och i ögonblickets ilska muttrat något om att jag skulle vilja putta honom i sjön, men det hade inte varit allvarligt menat.
Delvis var det väl Frans fel också. ”Sjön suger” som ni vet och Frans höll den här förmiddagen på att steka ägg och skinka, sedan han satt Giggi till rors med utstakad kurs.
Doften av ägg och skinka var underbar! Undrar ni på att jag som satt där i solskenet och kände den doften kittla i näsan kände mig så tillfreds med tillvaron att jag började sjunga.
Sjöng en melodi som jag inte sjungit på åratal men som nu helt spontant dök upp i mitt minne. Jag kunde inga ord utöver dem i det tjatiga omkvädet.
”Gungeligung, gungeligung, gungeligung, gung . . .“ Ja, så där kan man hålla på så länge man orkar och ids, allt medan man krokar arm med andra sångglada personer och gungar med.
Jag hade ingen att kroka arm med – jag gungade ensam. Giggi hade smittats av min sångarglädje och klämt i hon också . . .
I detsamma dök Frans upp med en stekpanna full med rökt skinka och så ett fat med stekta ägg.
Stackars Svarten! Det var faktiskt synd om honom. Han blev lätt grön i ansiktet och försvann med ett kvidande bort till lä reling. När han någon timme senare sattes i land av Frans, som inte hade hjärta att hålla honom kvar ombord, stannade han på land för resten av tiden. Frågade till på köpet om båt verkligen var det enda sättet att komma till fastlandet med. Funderade så smått på helikopter. Då förstår man . . .
När vi stack ut till havs igen efter att ha satt i land Svarten var det min tur att sitta till rors. O, vilket stort ögonblick det var denna första gång. Jag kände mig saltare än någon sjöman som seglat på de sju haven. I det ögonblicket kunde jag inte fatta att jag några dagar tidigare haft en vild lust att hoppa av från alltsammans.


© Ester Ringnér-Lundgren

Tillbaka till läshörnan