Ur "Lotta går till sjöss" (nr 28 i serien)

Av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren)

Två brev

Vi hade klarat förhöret i navigation, Giggi, Lockige Fridolf och jag. Klarat det bra till och med.
Jag hade bara ett enda fel och det gällde intermittent sken från fyrar. Det där som står i visan, att ”alla fyrar blinka så förtroligt emot mig” kan kanske gälla beprövade sjömän. Jag har i alla fall lite svårt att skilja på de där blinkningarna.
Giggi hade rätt på allting, men Lockige Fridolf hade räknat distansen fel på ett tal.
- Ja, se matematik, sa Lockige Fridolf med en suck. Det är något som jag aldrig varit duktig i.
Stackars Lockige Fridolf, han skämdes förfärligt. Vi såg det, så vi tröstade honom så gott vi kunde. Vi är kanske prövande ibland, men innerst inne är vi väldigt rara!
Det sa Lockige Fridolf också.
- Ni är väldigt rara, ni två. Det kommer att bli tråkigt när ni inte längre finns kvar i skolan.
Det förstod vi ju. Som om solen försvunnit skulle det bli.
- Men ett år till finns vi ju kvar, sa jag.
Ett år… Tänk bara ett år kvar i plugget. Aningen av vemod snuddade vid min själ.
Men den försvann när Giggi och jag firade ”förarexamen” med en räksmörgås på Strand. En liten gubbe spelade soft music på piano där några timmar på kvällskvisten och det gjorde det hela extra festligt. Giggi bad honom spela ”Gamla Nordsjön” och vi kände oss uppåt på det där speciella sätt som man alltid gör när man klarat av någonting. Hur enkelt det än är! En känsla av glad tillfredsställelse…
När jag kom hem satte jag mig genast att skriva till Paul. Jag måste ju låta honom veta att om han plösligt tröttnade på Teknis och ville sticka till sjöss i stället så var jag som klippt och skuren till sjömanshustru och kompis på en fiskebåt. Där flög mina tankar iväg och jag såg för mig en liten stadig fiskebåt med bara Paul och mig ombord. Och naturligtvis låg havet blått och spegelblankt och solen sken. En dröm som en såpbubbla… Skimrande och snabbt försvunnen!
När jag skrivit färdigt brevet till Paul fortsatte jag med ett till mina systrar. Man skall alltid passa på när man är igång. Och så hade jag ju något att berätta!
”Hej syrror!
Det här brevet ni får nu ska ni spara och bara ta fram i högtidliga ögonblick, för det kommer från en som har skepparbrev. Det heter egentligen förarintyg, men det låter ju ingenting utom för er som väl inte ens vet vad som är styrbord eller babord. Och i sommar sticker Giggi och jag till sjöss. Inte på någon jorden-runt-segling, fastän det vore en småsak för så salta tjejer som vi, utan på en seglarkurs på västkusten. Ni undrar hur vi har råd med det? Jag ser redan hur ni förvånat höjer ögonbrynen och ser på varandra. Det är farbror Fredrik som betalar. Ni kanske minns att han lovade oss en belöning för att vi skött oss så bra på mässan, varit vänliga och omtänksamma mot den där lille gubben, ni vet, till och med sjungit ’Happy birthday’ för honom.
Vi kunde först inte bestämma oss för vad vi helst ville ha, men nu har vi varit uppe hos honom och berättat om seglarkursen. Han tyckte det var alla tiders idé. Tyckte vi hittat på något riktigt bra…”
Ja, så skrev jag litet till. Om mannekänguppvisningen och om lilla Fido som jag burit hem i misshugg och så där… Slutade med en förhoppning att de pluggade flitigt och skötte sig väl så att jag slapp att skämmas för dem.
Från mina systrar fick jag inte svar förrän några dagar innan vi slutade skolan. Det var fullt av fömaningar. Sådana som äldre systrar skriver till lillsyrran när det går upp för dem att hon verkligen skall ge sig ut på det farliga havet. ”Du kan väl simma?” skrev de. ”Och du kan väl ge konstgjord andning? Och snälla, lilla Lotta, drulla inte i sjön i onödan!” Knasiga råd, inte sant? Drullar man i, så drullar man i, men inte gör man det för skojs skull.
Det värsta var i alla fall den sista meningen. Där stod ”Vi tycker i alla fall det känns lugnt att veta att Giggi är med.”
Det var väl ganska onödigt att skriva det. Vem är det som för det mesta finner den briljanta lösningen på de trassliga situationer vi kan råka in i? Jo, jag! Visserligen är inte Giggi orsaken till så mycket trassel som jag, men det är väl sättet att klara upp saker och ting som är det väsentliga, eller hur. I vilket fall som helst - den där sista meningen var onödig, men äldre systrar är äldre systrar och de är ju för det mesta bussiga i alla fall.
Det var det brevet, det.
Från Paul kom svar omgående.
Ett brev så fullt av oro för lilla Lotta att det verkat helknasigt om det kommit från någon annan. Nu däremot var det rörande, rart, jättejättegulligt…
Så här skrev han bland annat:
”Lilla Lotta, jag kommer att oroa mig varenda dag du är till sjöss. Vore jag ledig anmälde jag mig till den där kursen jag också, men tyvärr måste jag ut och praktisera. Du kan väl simma? Och med det menar jag inte lite hundsim utan verklig simning. Så du inte grips av panik när du går överbord. För det kommer du att göra! Inte under själva seglingen, det låter du bli, men när du skall hoppa i land eller ombord. Varför i himlens namn anmälde du dig inte som hjälp att rensa rovland i stället?”
Larvigt! sa Giggi, när hon fick höra litet av detta rörande brev. Tror du Oscar oroar sig? Han skickade bara ett vykort där han påstod sig ana att jag inom tre dagar övertar befälet.
Jag fnös - det gjorde jag verkligen.
- Och du säger att Paul är larvig - vad är då Oscar?
- Urdum! medgav Giggi. Om han menar skoj så gör det ju ingenting, men ändå retar det mig på något sätt. Jag tror inte vi passar för varann, vet du Lotta.
Hon lät en aning besviken på rösten och jag blev verkligt sur på Oscar. Var han avundsjuk? Eller tillhörde han de där killarna som inte tål att flickor kan och vet något. Här hade han Giggi, välmöblerad i skallen till tusen, pålitlig, lugn - och söt! Vad ville han ha? En dum tjej som sa ack och o medan hon vippade med ögonfransarna så mascaran yrde och sotade ner allt i sin väg.
Giggi hade tydligen anat sig till mina tankar.
- Se inte så förbaskad ut, Lotta. Antingen ändrar sig Oscar och då är det ju okay eller också hittar jag någon annan. Kanske någon liten läkarsnubbe som blir glad om hans tjej kan lägga första förband om det behövs.
- Jag håller på läkarkillen, sa jag.
- Tja, vi får väl se. Vi ska ju inte gifta oss i morgon.
Vi skulle inte det, nej. Vi skulle gå till sjöss.

© Ester Ringnér-Lundgren