Rena snurren

(Lotta och Giggi, som är med sina mammor i Köpenhamn, har genom olyckliga omständigheter och tanklöshet flera gånger råkat irritera en främmande dam som bor på samma hotell. De kallar henne Maran och försöker till varje pris undvika henne. Märkligt nog verkade Giggis mamma vara bekant med damen när de stötte ihop på stan. )

Vi satt nere i hotellets hemtrevliga sällskapsrum, Giggi och jag.
Jag skrev brev till mina systrar, Gerd och Malin, men Giggi läste tidningar och därför hade vi inte slagit oss ned vid något av skrivborden utan satt borta i en mjuk röd sammetssoffa med ett litet elegant bord framför.
Det var ett långt brev jag skrev för jag hade ju mycket att berätta. Om allt vad vi sett, om våra sammandrabbningar med Maran och om morgondagens tack- och farvälfest innan vi lämnade Köpenhamn. Mamma och tant Irma hade nämligen tänkt ta oss med på en varieté som skulle vara kolossalt bra - vacker, tjusig och skojig hade det sagts.
Jag tycker väldigt mycket om att skriva brev, så jag lade ut texten på fyra hela ark. Släppte lös hela min mycket livliga fantasi så nog var det livfulla skildringar alltid. Jag fnissade för mig själv när jag skrev en del.
- Så där ja, sa jag till slut belåtet, lade ifrån mig pennan och vek ihop de fyra arken. Nu är det färdigt - nu ska jag också läsa.
Jag stoppade in brevpapperen i kuvertet och lyfte upp det för att slicka igen det. Då...
Jag stelnade till där jag satt med kuvertet halvvägs till munnen.
- Giggi, flämtade jag, titta! Sa jag inte att jag hade sett den hakan och nästippen förut?
Där ute i vestibulen vid portierens disk stod vår klassföreståndare, som vi kallade Lockige Fridolf, och Maran.
Vestlander hette hon, utbrast Giggi. Det är Lockige Fridolfs syster...
Vem sjutton tänker på att Lockige Fridolf heter Vestlander, när han aldrig kallas för annat än just Lockige Fridolf? Annars hade vi väl anat det genast då Giggis mamma nämnde namnet Margot Vestlander.
Lockige Fridolf hade kappsäck bredvid sig och ytterrock på armen. Han hade tydligen kommit alldeles nu och skulle givetvis gå upp till sitt rum allra först. Men Maran som stod bredvid honom hade inga ytterkläder. Hon skulle säkert sitta och vänta på honom här nere för att sedan äta tillsammans med honom inne i matsalen.
Tänk om hon skulle komma in hit och vänta ... Hemska tanke!
- Giggi, sa jag ivrigt och högg tag i Giggis arm, vi måste gömma oss.
När i detsamma Margot Vestlander vred på huvuvdet och såg inåt sällskapsrummet, dock inte åt vårt håll, fattade vi båda blixtsnabbt samma beslut.
Kvickt som tanken dök vi ner till golvet, ålade oss under soffan och kröp in i hörnet bakom den.
I nästa minut hörde vi hur någon kom in från vestibulen och gick rakt fram mot vår soffa.
Så som jag låg kunde jag se fötterna på den som kom. Marans fötter - inte tu tal om den saken, jag kände igen skorna. Praktiska, lågklackade - inte några smala italienska här, inte. Hon kunde väl byta till litet elegantare saker på kvällen, tänkte jag. Hon såg ju egenligen rätt bra ut med sitt kolsvarta hår och smala svängda ögonbryn. Näsan var kul för delen. Och så hade hon grop i hakan.
Jag stal mig till en blick på Giggi. Hon låg hopkrupen på det mest egendomliga sätt, men så hade hon också en stor kruka med en slingerväxt på sin sida att dela plats med.
Mitt vänstra ben började domna i sin obekväma ställning. Måtte jag bara inte få kramp i det - jag som så lätt får kramp.
Vi andades ljudlöst, Giggi och jag, men jag var ändå glad för det stilla prasslet från tidningen som Maran läste.
Måtte Lockige Fridolf komma snart! Länge kunde vi ju inte ligga här. Och tänk om det skulle komma in flera människor! Vad skulle vi då ta oss till? Vi kunde väl inte resa oss som vålnader ur något Shakespeare-drama spridande fasa och panik. Tänk om vi skulle tvingas ligga här till framemot midnatt, medan våra stackars mammor ängsligt letade efter oss, frågade efter oss, ringde till radiopolisen ... Jämmer, jämmer!
Det stack till i min ena fot och två tår liksom tvinnade ihop sig. Jag visste väl det, att jag skulle få kramp!
Det gjorde gräsligt ont. Jag försökte röra tårna inuti skon - då blev det ännu värre. Jag måste försöka räta på benet.
Försiktigt, försiktigt sträckte jag litet på benet - jag hade väl två decimeter fram till främre soffkanten.
Då - o, denna eviga förfärliga otur!
Den smala klacken på min sko halkade mot det glatta golvet, jag förlorade fotfästet, mitt ben sköt fram som ett lokomotiv och träffade mitt på Marans smalben.
Himmel, så hon skrek!
Det var ett tjut som från en siouxindian på krigsstigen, och stackars Giggi, som inte visste något om min olycksaliga manöver, ryckte till så häftigt att krukan bakom henne stjälpte och hela den grönskande rankan föll fram över soffan.
Folk ilade till, vi hörde tramp av otaliga fötter - i själva verket var det bara sex - och så hörde vi vår älskade klassföreståndares, Lockige Fridolfs, röst.
- Men kära Margot, vad har hänt ... Vad har hänt?
- Det finns någon under soffan, skrek Margot hysteriskt. Någon som slog mig på benen med en batong.
- Omöjligt, omöjligt! sa Lockige Fridolf.
I nästa sekund lutade sig två huvuden över soffan, Lockige Fridolfs och portierens, och tittade ned på oss.
Mitt i detta elände önskade jag plötsligt att det funnits en bandinspelare i gång just nu.
För det tonfall Lockige Fridolf hade när han fick syn på mig och sa "Marie-Sofie!!!". det går inte att beskriva, det måste höras.
Någon sekund stirrade vi varandra i ögonen, Lockige Fridolf och jag, sedan lyftes soffan bort och vi kravlade oss upp.
Och nu kommer det hemskaste av allt. Jag började skratta ...
Inte åt mig själv, nej då, nej då - inte åt Giggi heller - men åt Maran.
Hon stod som förstenad vid sidan av soffan insnärjd i den yviga gröna slingerväxten. Hon tittade fram som ur en berså.
Den synen var mer än jag i detta ögonblick kunde stå ut med. Jag skrattade så tårarna rann.
- Marie-Sofie! sa Lockige Fridolf mycket skarpt och bestämt. Lugna dig nu och ge en förklaring.
Vid det här laget hade portieren och en av hans medhjälpare, som skyndat in på samma gång, befriat Maran från slingerväxten och det fanns ingenting att skratta åt längre.
Men någon förklaring kunde jag inte ge.
Då ingrep Giggi, den alltid sakliga och kallblodiga:
- Vi skojade bara med våra mammor.
- Vad för slag???
Lockige Fridolf såg ut som om han inte trodde sina öron.
- Ja, våra mammor, sa Giggi. De står där.
Hon pekade utåt vestibulen där mamma och tant Irma just uppenbarade sig för det sedvanliga kvällteet tillsammans med oss.
- Vi skulle gömma oss för dem, fortsatte Giggi envist och kallblodigt sitt sagoberättande.
Maran såg föraktfullt på oss.
- Det var ett mycket barnsligt sätt att skoja, sa hon.
- Vi är väldigt barnsliga, sa jag, min olycka.
Lockiga Fridolf gav mig en obeskrivlig blick. Road, resignerad medlidsam ...
- Ja, det kan jag verkligen hålla med om, sa han.
I det ögonblicket fick tant Irma syn på vår lilla grupp och gick glatt fram mot Maran.

_ Så roligt att ses så snart igen, sa hon. Jag kanske får föreställa min goda vän, fru Månsson, mamma till Lotta, som står där. Och här är min dotter Ingrid - Giggi vanligen kallad.
- Jag har redan gjort de båda unga flickornas bekantskap, sa Maran kallt, sedan hon hälsat på mamma. Kanske jag i min tur får presentera min bror, adjunkt Vestlander.
Först nu såg mamma och tant Irma vad det var för en herre som stod bredvid oss, och de log vänligt igenkännande när han bugade sig.
Så vände han sig till sin syster och sa i obetalbar ton:
- Damerna här känner mig sedan flera år tillbaka, Margot. De här båda flickorna, Lotta och Giggi, som de kallas, är nämligen elever till mig. Dessutom är jag deras klassföreståndare.
Maran såg ytterst skakad ut. Sedan sa hon snabbt:
- Kanske vi ska gå och äta nu, Fridolf? Du är väl hungrig efter resan?
Lockige Fridolf medgav att det nog hade sin riktighet, och de båda syskonen försvann in i matsalen efter att ha hälsat artigt men avmätt.
- Så konstig hon var! utbrast tant Irma när dörren slutit sig efter dem. Båda två, förresten ...
Mamma såg fundersamt på mig och Giggi.
- Ja, de var konstiga, sa hon tankfullt Men jag är nästan säker på att Lotta och Giggi kan säga varför ...

© Ester Ringnér-Lundgren