Ur ”Hoppsan och Vilde Jim till sjöss” (nr 20 i serien)

Av Ester Ringnér-Lundgren

Ett spännande brev med salta hälsningar

Lilla trollet Hoppsan satt på sin förstukvist och väntade på brevbärar-Jocke.
Tre morgnar i rad nu hade Hoppsan suttit där vid samma tid men Jocke hade han inte sett skymten av. Inte ett enda troll i denna del av Gränslösa skog hade fått ett brev på tre hela dagar.
Tant Uggla, som bodde i granen intill Hoppsans stubbe och som höll reda på det mesta som hände i skogen, hade naturligtvis lagt märke till Hoppsan. Och i dag kunde hon inte bärga sig längre. Måste få veta . . .
Därför flaxade hon lite längre ut på grenen och frågade:
- Säg Hoppsan, varför sitter du ute på förstukvisten så där envist dag efter dag?
Hoppsan var en rysligt snäll trollpojke. Mycket artig också. Men just nu var han lite vresig – sådant hände – så han sa bara lite kort:
- Det är min förstukvist!
- Ja, ja, ja, sa tant Uggla, det är klart att det är din förstukvist och att du har rättighet att sitta på den när du vill och hur mycket du vill, det behöver du inte tala om för mig. Vad jag ville veta är – är det något särskilt? Vänta du på någon?
Hoppsan tvekade lite. Så sa han:
- Ja, på brevbärar-Jocke!
Tant Uggla skrockade lite.
- Precis som jag tänkte och trodde alltså. Du väntar brev!
- Jaa!
- Men det har inte kommit?
- Neej!
Nej, det är självklart! Jag frågade lite dumt. Du skulle ju inte sitta där, om det hade kommit.
Tant Uggla tänkte flaxa tillbaka in på grenen – men hejdade sig, slagen av en tanke . . .
- Hoppsan – du har väl aldrig skaffat dig fästmö?
- Nej, varför i all världen . . .?
- Ja, man kan aldrig veta. Titta på Kvirre! Sedan han förlovade sig med lilla Elvira från Knäppplarebo – hur har han inte varit? Skrivit brev på brev flera gånger om dagen och hållit alla duvor i hela Gränslösa sysselsatta med att flyga till Knäpplarebo med dem.
- Ja, det har de väl inte mått illa av, sa Hoppsan. Motion är nyttigt!
Tant Uggla skrattade.
- Ja, i synnerhet för dig, där du sitter still på din förstukvist ett par timmar i sträck varje dag. Vem väntar du brev ifrån? Om man nu får fråga?
Hoppsan tvekade litet med svaret den här gången också. Tant Uggla bråkade så gräsligt om saker och ting - säkert skulle hon bråka nu också. Men för all del då, tant Uggla fick i alla fall reda på allting.
- Från min släkting, Vilde Jim, sa han därför.
- Hörde jag rätt? hojtade tant Uggla. Sa du Vilde Jim?
- Ja, det gjorde jag.
- Så ni ska ge er ut på nya galenskaper då? Nyss flög ni runt i hans flygplan - räckte det inte med det?
- Jo, med att flyga. Nu ska vi åka båt. Han skulle skriva till mig, när han hade köpt båt.
- O, hjälp, sa tant Uggla. Bara flänga omkring! Aldrig städa!
- Städa?
- Ja, just städa! Jag tog mig allt en liten titt in genom ditt köksfönster i går och maken till röra har jag då aldrig sett. När sopade du sist?
Hoppsan hade sopat för bara tre dagar sedan, så inte kunde det då vara så ostädat som tant Uggla ville påstå. I varje fall slapp han att svara för just i detta ögonblick kom brevbärar-Jocke rusande med den stora postväskan slängande på ryggen. I handen höll han ett stort brev . . .
- Till dig, Hoppsan! Har du sett så stiligt? Med röda sigill och allt . . .
Det var verkligen ett stiligt brev. Stort, med fem röda lacksigill och ett frimärke som sken som solen själv.
Ett sådant brev rev man inte upp. Man skar upp det fint och försiktigt. Hoppsan måste diska en kniv först, innan han kunde skära upp det. (Han hade glömt att diska de här dagarna.)
Brevbärar-Jocke hade slagit sig ner på förstukvisten så länge. Han inte bara sprang omkring med brev, han ville gärna veta lite vad som stod i dem också. Och det här verkade så extra intressant.
- Från min släkting, Vilde Jim, sa Hoppsan när han tagit upp brevet.
- O, hjälp, så spännande, sa Jocke. Har han köpt ett flygplan till? Läs fort, Hoppsan, jag måste kuta vidare snart.
Hoppsan läste. Vilde Jim hade en stor och bra stil, så fastän brevet var långt gick det fort att läsa.
Käre Hoppsan, skrev Vilde Jim.

Det var länge sedan du hörde av mig nu. Flera veckor faktiskt. Men det är inte så lätt att få tag i en bra båt. Nu har jag i alla fall kommit över en. Min gamle farbror, jag vet inte om du har sett honom någon gång, en väldigt stilig karl - liknar oss faktiskt - har kört med en båt från den ena sidan sjön Trollpölen till den andra. Nu har trollen där uppe fått en bro över sjön - en väldigt stilig bro - och tycker att det är mycket skojigare att kila över bron än att åka med farbrors båt. Han är rätt trött på den själv, förresten. Han vill också ta vägen över bron, sa han. Därför sålde han sin båt till mig. En . . .
- Väldigt stilig båt, fyllde Jocke i.
- Ja, det har du rätt i, sa Hoppsan.
En väldigt stilig båt , står det. Den heter - ja, vad heter den . . .kan du se?
- Jag kan bara se en plump, sa Jocke. Jo, vänta . . .Flundran står det. Men det kan den ju inte heta . . .
- Varför kan den inte heta det?
- Flundran! Om den hade hetat Sjöormen eller Draken eller Hajen . . .
- Jag skulle aldrig ha velat resa med en båt som heter Sjöormen, sa Hoppsan. Jag tycker Flundran låter trevligt.
- Ja, ja, var och en har ju sin smak, sa Jocke. Läs mer, är du bussig.
Jag kommer till Gränslösaviken om ett par dagar, så du kan ju göra dig i ordning. Vi sticker till havs med detsamma.
Salta hälsningar Vilde Jim.
Det hördes ett svischande i buskarna och fram störtade trollet Snokis med håret på ände och röd av iver.
- Jag hörde du fått brev, Hoppsan. När ger vi oss iväg?
- Om ett par dagar bara.
Det hördes ett flaxande och fram dök tant Uggla igen.
- Jag har hört hela eländet, sa hon. Men det vill jag säga dig, Hoppsan, att du är så god och städar, innan du ger dig i väg. Om jag skulle råka kasta en blick in genom ditt köksfönster, så vill jag, att det ska se hyfsat ut där inne.
Sedan hasade hon sig in mot stammen igen.
Och Jocke stormade vidare. Nu hade han ju extra nyheter att komma med.

Hoppsan städade verkligen i köket. Men inte meddetsamma. Först bakade han en massa goda bullar och en stor sockerkaka. Det vet man ju, hur hungrig man blir på sjön!
Det tog en hel dag.
Nästa dag packade han. Rusade iväg och köpte en seglarmössa åt sig. Måste rusa iväg en gång till och köpa två mindre också, därför att Bobbe och Snokis blivit så anvundsjuka när de såg Hoppsans. De ville också ha!
Tant Uggla råkade få se när de speglade sig som bäst.
- Jag säger ingenting om Hoppsan, sa hon. Att han står och kråmar sig så fort han har fått något nytt på sig, det är jag van vid. Likaså att Snokis gör det, för han apar ju efter Hoppsan i det mesta, den dummern. Men att du, Bobbe, inte vet bättre, det förvånar mig!
Har jag glömt att tala om, att Bobbe är en katt? Berättarkatt hos trollkungen! Påstod själv att han varit ute på många och långa resor, men hur det var med den saken blev man aldrig riktigt klok på. Han skröt lite ibland, Bobbe. Och så överdrev han - fantiserade och la till. Som berättare var han utmärkt - inte tu tal om saken. Och klok var han!
Varför ska bara troll få ha seglarmössa? sa Bobbe. Nu när jag blir skeppskatt vill jag ju visa det på något sätt.
Och Bobbe drog mössan ännu lite käckare på sned.
Just när de vände sig ifrån spegeln hördes hastiga steg utanför och Frallis och Kvirre, Hoppsans båda bästa vänner, stormade in.
- Är det sant? hojtade Frallis.
- Vad då? undrade Hoppsan.
- Att ni ska ge er till sjöss med Vilde Jim.
- Ja, det är det, sa Hoppsan. Jag har sagt det till er förut också, men Kvirre hör ju aldrig på, bara skriver brev, och du, Frallis, spikade just ihop en låda...
- En byrå! sa Frallis stött.
- Jaså, var det en byrå? Men det fanns ju inga lådor i den.
- Kalla den ett skåp då, sa Frallis. Men inte låda!
- Ja, i vilket fall som helst, så hörde du inte vad jag sa. Men jag sa just, att vi kanske skulle ge oss ut till sjöss med Vilde Jim, om han bara fick tag i en båt.
- Och det har han alltså fått nu? frågade Kvirre.
- Ja, en väldigt stilig båt som heter Flundran.
- Flundran! utbrast Frallis. Man kan väl i all sin dar inte ge sig till sjöss med en båt, som heter Flundran.
- Varför i all världen skulle man inte det, skrek Hoppsan - för nu började han bli trött på det här tjatet om namnet Flundran. Man riktigt hör hur stadig och bra den båten är.
- Ja, stadig ja... sa Frallis. Men det ska ju vara lite fart på den också. Den kunde väl ha hetat Havens Fasa eller Orkanen eller något sådant.
- Havens Fasa, ja... sa lille Snokis med tindrande ögon.
- Eller Orkanen, sa Bobbe. Jag måste säga, Hoppsan, att jag hellre säger "när jag var skeppskatt ombord på Orkanen" än jag säger "när jag var skeppskatt på Flundran". Inte alls detsamma!
- O, vad jag blir trött på er, hojtade lille Hoppsan. På er allihop! Vems släkting är det som rår om båten? Jo, min! Och varför får du, Bobbe, och du, Snokis, följa med till sjöss? Jo, för att jag har en släkting, som heter Vilde Jim och har köpt en båt. Och Kvirre och Frallis - när jag försökte berätta för er om båten och ni inte hörde på, så frågade jag er om ni ville följa med, men ni hörde inte det heller! Du, Frallis, som snickrar skåp, som ser ut som vanliga skokartonger, du kan ju köpa dig en egen båt och kalla den för Orkanens Fasa bäst du vill...
- Havens Fasa, sa Frallis. Eller Orkanen!
- Det gör detsamma, skrek Hoppsan och nu hoppade han jämfota ett tag, nu heter i alla fall båten Flundran.
Plötsligt satt tant Uggla på fönsterkarmen.
- Jag må då säga att ni för ett hiskligt liv, här inne, sa hon. Hetsa inte upp dig så, Hoppsan, det kan aldrig vara nyttigt. Och städat har du inte gjort än!
- Städat . . . utbrast Hoppsan. Det var vilde Jims båt det var tal om. Vems stubbe är det, förresten?
- Så ja, sa tant Uggla, hetsa inte upp dig har jag sagt! Jag har hört alltihop och för en gångs skull håller jag med dig, Hoppsan. Det är klart att båten ska heta Flundran. Ett rejält och trevligt namn. Du, Bobbe, kommer väl ändå att säga "när jag var skeppskatt ombord på Havens Fasa eller Orkanen" även om båten hetat Strömmingen. Du fantiserar och överdriver och ljuger ihop i alla fall. Ja, ja, ja, börja inte gnistra med ögonen för det, är du berättarkatt så är du, och då är det klart att du måste få allting att låta mycket mer spännande än det är. Vad säger du, Kvirre? Du har inte sagt ett ord på hela tiden.
_ Nej, jag tiger tills jag kan göra mig hörd, sa Kvirre lugnt. Det går ju inte att överrösta Hoppsan när han hoppar jämfota. Vad jag tycker är viktigast är inte namnet på båten - utan detta - vet någon av er något om sjön?
Visste någon av dem något om sjön!
Det var en knepig fråga.
- Du Bobbe, som har varit ute på så många och långa resor? Kan du läsa ett sjökort? Vet du vad som är styrbord och babord?
- Nja, sa Bobbe och vred lite besvärat på sig, jag har ju bara varit skeppskatt. Och en skeppskatt har ju inte något med själva styrningen att göra.
- Du då, Hoppsan?
- Sjökort . . . sa Hoppsan. Ja, det är väl ett vykort med en sjö på. Jag fick ett väldigt vackert sådant på min namnsdag - vänta ska ni få se.
Och Hoppsan rev raskt ut översta byrålådan. Så raskt att den for ut helt och hållet, och allt som var i den hamnade på golvet.
- Här, hojtade Hoppsan och tog triumferande upp ett kort, som tydligen legat alldeles i botten. Det finns en och annan som har reda på sina saker!
Men Kvirre ville inte se på kortet.
- Och sådana som du ska ge sig till sjöss! sa han. Ett sjökort är en karta över vatten där man far fram. En karta där alla grund, som man kan stranda på, är utprickade. För att nu bara säga en sak. Man kan inte gå till sjöss utan sjökort. Och styrbord och babord är höger och vänster.
Hoppsan tänkte ett ögonblick.
- Det var det dummaste jag hört, sa han sedan. Här är min högra hand. Det är alltså styrbords hand, och det här är babords. Men om jag sätter mig bakfram, blir det ju tvärtom.
Kvirre suckade tungt.
- Det är inte dina händer det är tal om, utan båtens sidor. Om du står med näsan riktad fram mot fören på båten - för du vet väl vad som är fören på båten?
Och Kvirre såg strängt på Hoppsan.
- Ja, det är klart, sa Hoppsan. Det hörs ju.
- Ja. Om du står med näsan fram mot fören...
- Och du vet ju var du har näsan, Hoppsan, sa Frallis.
- Kunde jag få tala till punkt! sa Kvirre. Alltså, om du står med näsan mot fören, så har du styrbord till höger och babord till vänster. Om du sedan ställer dig med näsan riktad akterut, så byter inte båten sidor för det Har du förstått?
- Jadå, sa Hoppsan. (Fastän nog tyckte han det lät krångligt.)
- Jag begriper inte ett dugg, sa lille Snokis
Kvirre såg bort mot tant Uggla.
- Vad gör man med dem? frågade han.
- Ja, säg det, sa tant Uggla. De får väl läsa i en bok. Det finns mycket att lära sig i böcker. Men nu ska jag sova. Adjö!
- Om tant Uggla vänder sig helt om, ropade Hoppsan, så har tant sin gran åt styrbord.
Det var rätt! Han var inte så dum, lille Hoppsan, när allt kom omkring.

Inte nog med det!
När alla utom Bobbe hade gått sin väg letade Hoppsan reda på en bok han hade köpt en gång. Hoppsan köpte alltid en massa saker som var bra att ha. Den här boken handlade just om sjön. "Om ni ska fara på gungande våg" hette den. Hoppsan hade köpt den för att det där med gungande våg lät så trevligt, men han hade aldrig läst den.
Han hittade den inte med detsamma. Det blir så med saker som är bra att ha. Man lägger undan dem - och vet inte riktigt var. Den här boken till exempel låg längst intill väggen under byrån. Golvet var lite snett där, och för att byrån skull stå stadigt hade Hoppsan stoppat under den här boken. Nu fick byrån stå ostadigt ett tag.
- Det är viktigare att vi går stadigt på sjön, sa Hoppsan när han kravlade fram igen och plockade bort några dammtussar från sin tröja. (Hon hade rätt, tant Uggla, det behövde verkligen sopas.)
Det var ingen tjock bok, men det skulle ta tid att läsa den.
- Vi gör i ordning smörgåsar först, sa Hoppsan. sedan sopar jag. Det är ju ingen mening att sopa först, då får man inte med alla brödsmulorna och så får man göra om det.
Det höll Bobbe med om
Hoppsan bredde ett helt lass med ostsmörgåsar och packade ner dem snyggt och fint i en stor korg. Ställde ner en flaska med saft och en med mjölk också och såg sig sedan omkring.
- Det var väl allt det här, sa han. Och så burken med bullar och den fina sockerkakan. Vi reder oss ett tag!
Så tog han fram sopborste och skyffel.
- Hoppa upp på soffan, Bobbe, så du inte sitter i vägen.
Det var mjukt och skönt i soffan och svischandet av sopborsten mot golvet var sövande . . . Bobbe slöt ögonen . . .
- Nej, tack, du, ropade Hoppsan. du får inte somna nu! Du ska lära dig en massa ur den här boken. Jag ska läsa högt.
Bobbe spärrade upp ögonen och Hoppsan började läsa.
Han läste om prickar och grund, klockbojar och kvastar och kuling och stiltje, så han blev alldeles yr i huvudet. Aldrig hade han trott att man behövde veta så mycket för att ge sig ut på sjön.
- Tänk, Bobbe, inte ett ord om Storsjöodjuret eller sjöjungfrur eller Näcken... sa Hoppsan till slut. Nog är väl det konstigt!
Bobbe blinkade till och vaknade.
- Konstigt! sa han. Finns inte Näcken?
- Inte i den här boken, sa Hoppsan. Bara en massa om prickar och kvastar. Varför har de kvastar ute på sjön?
Bobbe ansträngde sig något förfärligt för att kunna svara.
- De sopar väl ibland, mumlade han sömnigt.
- Sopar! utbrast Hoppsan. Men Bobbe, då...
Men Bobbe sov. Det var som han sagt - han var bara skeppskatt och hade inte med styrningen att göra.
Hoppsan smällde med en suck igen "Om ni ska fara på gungande våg".
Vilde Jim kan nog! tänkte han. Kan han föra ett flygplan så kan han nog föra en båt också. Det är jag säker på. Och kartor ritar han ju själv.
Han gjorde det, ja. När han var ute och flög hade han en karta, som ingen annan än han själv skulle kunna flyga efter.
"Här finns det apelsiner" stod det på ett ställe. Och "Här är det fin badstrand" stod det på ett annat. Man kan ju undra, hur hans sjökort skulle se ut...
Hoppsan tyckte att han sovit bara en liten stund, när han vaknade av att någon bankade hårt på dörren och in stormade Snokis.
- Han är här! skrek han. Han styr just in i Gränslösaviken.
- Oj då, sa Hoppsan och flög upp ur sängen. Vakna, Bobbe!
Bobbe var vaken på ett ögonblick.
- Det är klart att man inte kan sopa på sjön, sa han
- Nej, det vet väl jag med, sa Hoppsan, där han snodde runt för att hitta sin andra strumpa. (Strumpor har så väldigt lätt för att gömma sig.)
- Ja, men du visste det inte i går, sa Bobbe och hoppade ner från soffan. Jag minns mycket väl att du frågade mig, vad jag trodde.
Sådan tur att Hoppsan hade köpt sig en liten kärra någon vecka tidigare. Han skulle ha den till att dra hem ved och kvistar i. Nu blev den utmärkt att lasta matsäcken i. Burken med bullar, korgen med smörgåsar, den fina sockerkakan och så Hoppsans och Snokis båda knyten med kläder och kam i. Bobbe hade som vanligt ingenting att ta med sig. Han kom och for som han var.
Nere vid stranden var det fullt av troll. Allra främst stod Punkt, skogens minsta troll. Han tänkte be att få följa med! De andra hade bara kommit för att se på avfärden. Det var inte så ofta en båt kom uppför den lilla smala Gränslösaviken.
- Hej, alla vänner! ropade Vilde Jim, när han lade till vid bryggan. Kvirre, kan du vara snäll och förtöja med den här trossen. Och så med den aktre.
O, så vant det lät. Kvirre tog emot repet som Vilde Jim kastade till honom. Jaså, var det en tross det. Vilde Jim kunde nog klara av sin båt, det behövde man inte vara orolig för.
Ja, hur många ska med nu då? frågade han när landgången låg på sin plats. Utom Hoppsan, Snokis och Bobbe.
Det beror på vart du tänker fara, sa Kvirre.
- Det vet jag inte än, sa Vilde Jim. Jag har inte hunnit rita så många sjökort än.
- Så du ritar dem medan ni far fram? sa Kvirre.
- Ja, jag hade tänkt det, sa Vilde Jim. Jag kan ju inte rita dem förrän jag vet var grunden ligger. Och till vilket land jag kommer.
Hoppsan och Snokis tyckte det lät bra, det som Vilde Jim sa, men Kvirre gömde ansiktet i händerna.
- O, hjälp! sa han. Tack ska du ha, Vilde Jim , men jag följer nog inte med.
- Men jag, hojtade lille Punkt. Jag vill följa med!
Det hade han hållit på och ropat en lång stund, men han hade inte kunnat göra sig hörd förrän nu.
- Var så god, ropade Vilde Jim ner till honom. Kliv ombord bara!
Så lätt gick det nu inte, för lille Punkts mamma hade kommit. Och hon tog ett stadigt tag i Punkts rödrutiga skjorta.
- Ånej, tack, sa hon. Lille Punkt är alldeles för liten.
Lille Punkt till att tjuta och skrika, förstås.
- Jag är visst inte för liten. Mor tycker alltid att jag är för liten. För allt som är roligt! Men springa ärenden och damma och plocka bär är jag inte för liten för.
Och lille Punkt grät, så tårarna stänkte.
- Så ja, lille Punkt, sa trollmor. Du spelar kula också! Och äter plättar med sylt. Och har just fått en fin gunga...
Lille Punkt sneglade upp på sin mamma.
- Har jag fått en gunga?
- Ja, pappa Stor-Prick har just satt upp den.
Det var ju en annan sak. Lille Punkt snöt sig i näsduken som trollmor tagit fram, torkade sig i ögonen och såg glad ut igen.
Vilde Jim, som hade väldigt svårt att se någon ledsen, hade hittat på en rolig sak han också.
- När vi kommer tillbaka, ropade han, ska alla troll i hela Gränslösa få åka ut ett varv med Flundran. Du också, Punkt, när du har mor och far med dig.
Det hördes ett sus av glädje från alla små trollungar.
- Ja, då ver du ju var du har grunden, sa Kvirre. Så du inte kör fast på dem.
Hoppsan, Snokis och Bobbe hade gått ombord nu.
Är det verkligen ingen mer som ska med? frågade Vilde Jim.
Det knakade i buskarna, det svischade i blåbärsriset, och fram stormade Frallis.
Jo, jag! hojtade han. Jag slog mig på tummen med hammaren nyss, och då sa lilla Kvirrelitta att jag nog borde ta mig något annat för ett tag.
Kvirrelitta var Frallis lilla fru. Hn hade blåst på alla Frallis fingrar flera gånger om dagen nu och lindat om tummen fem gånger bara på den senaste veckan - man förstår ju att hon tyckte Frallis skulle ta sig något annat för än att snickra. På ett litet tag, åtminstone!
- Någon mer? undrade Vilde Jim när Frallis kommit ombord.
Men det var ingen mer. Kvirre fick göra loss de båda trossarna igen och slänga över dem till Vilde Jim.
- Lycklig resa! ropade alla de andra trollen.
- Tack, tack, ropade Vilde Jim och svängde sin mössa.
- Måtte det nu gå bra för dem, sa lille Punkts mamma.
- Ja, med lite trolleri går det väl, sa Kvirre. Men utan det går de på första grund.

Å, vad det var härligt till sjöss!
Hoppsan stod i fören och sjöng för full hals "Friskt är på hav, när skummet fräser om bogen . . ." en visa som han hört skolbarnen sjunga någon gång.
Inte för att det precis fräste om Flundrans bog, och inte för att en enda vattendroppe ännu stänkt upp i Hoppsans ansikte, men sådana småsaker ska man inte fästa sig vid.
Frallis stod vid relingen och lät vinden svalka tummen. Helst hade han velat doppa ned den i vattnet, men det gick ju inte. Flundran var en stor båt. Det kändes i alla fall skönt med vinden, så Frallis var nöjd.
Vilde Jim stod inne i styrhytten, spanade ut över vattnet och tyckte det var väldigt skojigt att fara fram på det här sättet för omväxlings skull. Vad skulle han hitta på nästa gång? Tåg kanske! Det fanns en liten nedlagd järnväg där högt uppe i norr, han skulle kanske kunna få köpa den...
Bredvid honom låg Bobbe och tittade ut över vattnet. Han satte redan i huvudet ihop en historia som han skulle berätta för trollkungen när han kom hem. "När vi mötte Storsjöodjuret" skulle den heta.
Just då skrapade Flundran med ett gnisslande i någonting - men gled över och fortsatte.
- Ett grund! sa Vilde Jim, tog fram en blyertsstump och ritade en prick på sjökortet han hade liggande bredvid sig.
- Nu vet vi det! sa han lugnt.
Hoppsan, som så när hade stått på huvudet ner i vattnet, tog det inte så lugnt.
- Det var ju en prick där! hojtade han. Såg du inte den?
- Jaså, det var därför den stod där, ropade Vilde Jim. Jag undrade just, vem som hade ställt en stolpe där.
Tänk, jag tror att Vilde Jim var mycket duktigare uppe i luften än till sjöss...
Bobbe gillade inte det där skrapet han heller. Han hade stött nosen i fönstret och kommit av sig mitt i sin berättelse om Stosjöodjuret. Beslöt sig för att hålla utkik efter varenda sådan där konstig stolpe. Det fanns rätt gott om dem. Kvastar däremot hade han inte sett till några.(Det var inte heller så underligt, för kvastar används inte längre. Hoppsans bok hade varit flera år för gammal. Men det visste ju inte Bobbe, så han fortsatte att fundera lite över dem.) Säkert var det inte meningen att man skulle sopa med dem - de betydde nog något helt annat. Bobbe beslöt att vara stenhårt på sin vakt.
- Vart är vi egentligen på väg? frågade han sedan.
- Det vet jag inte, sa Vilde Jim. Jag tycker det är roligare med en överraskning. Vi tuffar väl på ett par dagar, och så när vi ser land sätter vi kurs dit och frågar var vi är. Det blir ju mycket mer spännande på det sättet.
Det kunde Bobbe hålla med om.
Men var höll Snokis hus?
Här har man nu hört om Hoppsan, Frallis, Vilde Jim och Bobbe, men var fanns Snokis?
I masttoppen!
Fråga mig inte hur han kunnat ta sig upp dit, men troll är ju viga som apor, så där satt han i alla fall. Klamrade sig fast med knän, fötter och ena armen medan han skuggade med en hand över ögonen och såg ut över vattnet. Att han inte ramlade ner när Flundran skrapade i det där grundet var då egendomligt. Men han kanske inte hunnit upp i toppen då.
Nu skrek han plötsligt till.
- Havens Fasa kommer! skrek han. Rakt emot oss.
Frallis glömde helt bort sin tumme, och Hoppsan avbröt sig så hastigt i sin sång att han bet sig i tungan. Havens Fasa, vad var nu detta? Ett sjörövarfartyg? O hjälp, Hoppsan ville hem till stubben i Gränslösa.
Det kom något forsande emot dem . . . Något som mest liknade en jättesvans med ett huvud framtill. Klotrunda ögon och två små horn.
Nu saktade det in farten, gjorde en helomvändning så vattnet skummade om svansen och la sig längs med Flundran.
- Trevligt att få lite sällskap! Jag är Storsjöodjuret som ni nog har förstått.
Storsjöodjuret! Det som alla talade om, men knappast någon hade sett. Och det simmade här intill Flundran!!!
Det blir lite långsamt att alltid hålla till under vattnet, sa Storsjöodjuret. Men så fort jag kommer upp börjar folk skrika och väsnas och springa efter kameror för att fotografera mig. Det är rätt tröttsamt!
- Det vore väl roligt att komma i tidningen, sa lille Hoppsan där han hängde över relingen och såg ner på Storsjöodjuret.
- Först i början tyckte jag det var skojigt med alla de där skriken och all upphetsningen - tidningarna fick jag tyvärr aldrig se. Men nu är jag som sagt trött på det. Och särskilt som jag vet att någon människa står upp då och då och säger att jag inte finns.
-Måste vara förargligt! ropade Vilde Jim uppifrån styrhytten.
- Mycket! sa Strosjöodjuret. Det retar mig, det kan inte hjälpas. Vad heter ni förresten?
Trollen och Bobbe sa sina namn och talade om varifrån de var.
- Mycket trevligt att råkas, sa Storsjöodjuret. Kalla mig Fabbe, förresten. Det kallas jag alltid för av mina vänner. Har ni möjligen något gott att äta.?
- Ja., jag har bullar, sa Hoppsan.
- Låter gott, sa Fabbe. Langa hit en är du bussig.
Hoppsan tog fram burken med bullar. Smörgåsarna och mjölken också, för nu kände alla plötsligt att de var hungriga.
Fabbe fick en smörgås först. Den försvann i ett enda glufs.
- Har du fler? sa han.
Ja, det hade ju Hoppsan. Men om det skulle vara ute till havs en hel dag och en hel natt och kanske också ränna upp på en obebodd ö - sådant hade man ju hört talas om - så kunde ju inte Fabbe få äta hur många han ville.
- Nå, hur blir det? sa Fabbe hotfullt och började vifta med sin långa svans.
Det blev genast höga vågor och Flundran skuttade upp och ner. Det var för väl att Snokis inte var kvar uppe i masttoppen.
- Äh, lägg av med det där, Fabbe, skrek Vilde Jim. På sjön är vi alla bröder och håller ihop, vet du inte det?
- Jovisst, jovisst! Förlåt så väldigt mycket, sa Fabbe, och det syntes tydligt hur han ångrade sig. Jag vet inte vad som flyger i mig ibland.
- Här har du smörgåsen! sa Hoppsan. Och en bulle!
Fabbe slukade dem i två munsbitar.
- Mycket gott, sa han. Tack ska du ha! Var det hembakt?
- Jaa, sa Hoppsan.
- Förstod det. Jag har hört att ingenting går upp mot hembakt. Ja, då kilar jag väl då. "Lycka till på färden genom knaggliga världen" som min gamla moster brukarde säga. Det ligger ett ganska stort grund här strax framför. Ni kan ju se upp för det. Men skulle ni köra fast någonstans, så ropa bara på mig.
Det var ju bussigt sagt! De små trollen vinkade till Fabbe så länge de kunde se en skymt av honom.
Just när han dök ner under vattenytan hördes det där gnisslandet från Flundrans botten igen . . .
Det måste ha varit grundet som Fabbe talade om, sa Vilde Jim, tog fram blyertspennan igen och satte ett nytt märke på sitt egendomliga "sjökort".

Fram på eftermiddagen fick de plötsligt syn på en ö. En alldeles ensam liten ö mitt i vattnet.
- O! sa Hoppsan. Jag har alltid längtat efter att få komma till en ö. En obebodd!
Även Snokis och Frallis försäkrade båda med en mun, att var det något de också längtat efter så var det en ö.
Vilde Jim för sin del tyckte det var väldigt trevligt att få rita in en ö på¨sitt sjökort. Hittills hade han bara fått pricka ut grund. Åtta stycken! (Man kan ju undra hur Flundrans botten kunde hålla sedan de gnisslat sig fram över åtta grund, men hon var ju en trollbåt och ingen vanlig båt.
Bobbe sa ingenting på en stund. Man såg tydligt att han funderade på något.
Det kan vara en farlig ö, sa han till sist.
- Farlig! sa Vilde Jim. vad får du det ifrån? Det är en helt vanlig ö med några björkar, några tallar, enbuskar och blåbärsris.
Bobbe log medlidsamt.
- Hur mycket ser inte ut som vanligt, men är farligt i alla fall? sa han. På mina många och långa resor har jag lärt mig mer än ni tror.
- Vad skulle det finnas på den där ön i så fall? undrade Frallis. Ett eldsprutande berg?
- Nej, det har jag inte tänkt, men det är ju också möjligt. Nej, jag tänkte på vildar. Vilda troll!
Vilda troll! Det lät inte trevligt. Fanns det sådana ännu? Elaka troll som bara var rädda för en sak - solen.
- Asch, sa Vilde Jim, du pratar i nattmössan, Bobbe. Nu har jag tagit mig en titt på ön genom kikaren och det finns ingenting där annat än det jag sa nyss - björkar, tallar, enbuskar och blåbärsris, Tycker ni andra som jag så lägger vi till där i natt.
Ja, de andra tyckte som Vilde Jim. Hade de nu kommit till en liten ö, det som de alla längtat efter, så skulle de inte fara den förbi. Bobbe fick säga vad han ville.
- Du bara hittar på. . . . sa Snokis.
Alldeles nere vid stranden fanns det två stora präktiga stubbar, alldeles lagom att göra fast Flundran vid.
Den här gången fanns det ingen i land som kunde ta emot trossarna, men det klarade sig fint med lite tollleri. Vilde Jim tittade i boken som hörde till Flundran, och där stod allt om hur man skulle göra just vid sådana här tillfällen. Så mumlade han trolleriramsan för "Hur man förtöjer utan att ha någon hjälp i land" och kastade ut trossarna. Och kan man tänka sig - trossarna lindade sig snällt och stadigt några varv kring var sin stubbe.
- Ja, så var det med det, sa Vilde Jim. Utmärkt båt, Flundran! Bättre kan man inte ha. Hoppsan, hjälp till att få ut landgången!
- Finns det inte en ramsa för det också, undrade Hoppsan, som ibland var lite maklig av sig.
- Aldrig för saker man kan göra själv, sa Vilde Jim. Då skulle det ju inte vara något roligt?
Landgången kom ut och de små trollen gick i land. Men inte Bobbe.
Han satt kvar överst på landgången och såg misstänksamt in mot tallar, björkar och blåbärsris.
- Jag blir kvar ombord, sa han.
Men de små trollen traskade iväg. Korgen med smörgåsar hade de med sig och saft och mjölk.
- Jag har lite riktig mat med mig på Flundran, sa Vilde Jim. Men den ska kokas eller stekas, och det gör vi bättre ombord.
Hoppsan tänkte säga att det fanns väl ingenting som smakade så bra som korv man stekt över en eld ute, men han höll tyst. Det skulle ju kunna tänkas att det fanns något vilt troll eller något lejon som rymt från någon cirkus eller så, och då gällde det att kvickt ta sig ombord. Och man kunde inte springa från en eld!
Det var en vacker ö. Och mitt på den fanns en liten glänta som påminde om den i Gränslösa skog. Fastän den här hade utsikt över vattnet. Där slog de sig ned med matsäckskorgen.
- Stackars Bobbe som är ensam kvar ombord, sa Hoppsan. Så tråkigt han måtte ha!
- Det tror jag ine, sa Vilde Jim. Han håller väl som bäst på att sätta ihop en av sina vanliga rövarhistorier.

Men det gjorde inte Bobbe! Han sov . . .
När han hade suttit och spanat in över ön en lång stund och inte sett något farligt kurade han ihop sig i ett soligt hörn av däcket och lyssnade på vågskvalpet i stället. Tänkte att det skulle vara skojigt om Fabbe dök upp igen och pratade bort en stund. Men ingen Fabbe kom, vågskvalpet blev allt mer sövande, och Bobbe kunde omöjligt hålla sig vaken . . . Han somnade!
Därför såg han inte vad som hände!
Från en av de stora stubbarna hördes bankanden och förargade utrop. Och efter en stund gluttade en liten argsint trollgubbe ut genom ett pyttelitet fönster.
Han tittade uppåt, utåt, nedåt och - fick syn på trossen som låg lindad runt hans stubbe. Hjälp, så ond han blev!
- Vem har stängt in mig? skrek han. Vem har stängt in mig?
Bobbe sov och hörde inte.
Men en liten ekorre hörde.
- Det är ju bara att klättra ut genom fönstret, sa han.
- Bara och bara . . . hojtade trollgubben. När man har en dörr så ska man väl gå ut genom den. Får jag bara tag i dem som har gjort det här . . .
Så fick han syn på Flundran. Han hade haft den mitt framför näsan hela tiden men inte tänkt på den förrän nu.
Trollgubben skrockade belåtet. Han skrockade hela tiden medan han kravlade sig ut genom fönstret också. Väl ute lindade han upp trossen som låg i tre varv runt hans "sommarstubbe". Gick så bort och lindade av den som låg runt hans "vinterstubbe". Han hade två stugor att bo i, den här trollgubben. Som omväxling - för han bodde alldeles ensam på ön.
Så tassade han bort till landgången och drog bort den . . .
Sedan satte han sig ner i gräset och väntade belåtet på nästa vindpust.
Den kom - lite starkare än förut. Det blåste upp. Vinden föste en våg framför sig och vågen fräste i väg fram mot Flundran - lyfte den och gav den fart . . .
Nästa våg förde den ändå lite längre . . . Snart syntes Flundran bara som en liten prick vid horisonten.
- Så där ja, sa trollgubben belåtet. Det där ska allt lära dem att inte linda tjocka rep om mina stugor. Undrar just vilka de var? Skulle ha varit roligt att se hur häpna de blir när de märker att de är till sjöss igen. Måste sova tungt, de som var ombord.
Trollgubben skrockade en gång till - men sedan blev han tyst. Tyckte plötsligt att det inte var så roligt längre. Nästan ångrade att han kört iväg den där båten.
Han hade bott på den här ön ensam så förskräckligt länge . . . Kom hit en gång för rysligt många år sedan när han tyckte det skulle vara lugnt och skönt att få bo för sig själv. Och sedan hade han blivit kvar. Pratade aldrig med någon - det kändes lite tråkigt ibland. Trollgubben suckade där han satt i blåbärsriset . . .
Då fick han plätsligt höra något!
Det hördes skratt där bortifrån gläntan! Och sång . . .
Vem i all världen var där?
Trollgubben kom på benen i en fart, lyssnade inåt skogen . . . Nej, han hade inte hört fel.
Det fanns några på ön! Några som pratade och skrattade och sjöng. Han måste se vilka det var.
Borta i gläntan hade de små trollen det hur hemtrevligt som helst. De hade ätit upp nästan alla de goda smörgåsarna, druckit saft och mjölk - ja, inte all mjölk, Bobbe skulle också få när de kom tillbaka till båten.
- Tänk att sitta så här och se ut över havet, sa lille Hoppsan.
- Ja, det är inte dumt, medgav Vilde Jim. Och det här är bara första dagen. Vi hinner se många intressanta saker.
- Jag undrar till vilket land vi kommer? sa Snokis.
- Finns många att välja på, sa Vilde Jim.
- Väldigt dumt att inte Bobbe är med här, sa Hoppsan. Jag trodde att han skulle komma efter sedan han sett att det inte fanns något farligt.
- Han kommer när han blir hungrig, sa Frallis. Kan du inte sjunga en stump för oss, Hoppsan. Du som kan!
- Ni kan allihop, sa Hoppsan. vi tar den där som jag har lärt er en gång. "En sjöman älskar havets våg, hör vågornas brus." Den passar bra nu.
Det hade som sagt börjat blåsa upp och vågorna hade ett litet vitt skum på toppen - visan passade mycket bra. Man kunde gunga till den också. Ta varandra under armarna och gunga i takt till sången.
De sjöng flera sånger - de pratade och skrattade . . .
- Men nu är det allt bäst att vi går ombord, sa Vilde Jim.
- Ja, Bobbe kan inte vara ensam längre, sa Hoppsan. Hoppas att han inte är sur för att vi varit borta så länge.
De skulle just plocka ihop sina saker - när det plötsligt stod en liten trollgubbe framför dem. En liten gubbe med tovigt grått hår och gammal lappad tröja.
- Kan ni inte sjunga en visa till! bad han.
Att säga att trollen var häpna är att slå huvudet på spiken. Frallis var så häpen att han damp ner i gräset igen.
- Titta, Bobbe hade rätt! hojtade Hoppsan. Det fanns någon på ön. Fastän den såg så obebodd ut, så fanns det någon. eller har du kommit hit nu? tillade han.
- Nej, nej, jag har alltid bott här. Alldeles ensam! Det är mycket sällan någon kommer hit. Men i kväll kom några i en båt. Lindade två rep om mina stugor så jag inte kom ut. Måste klättra genom fönstret, och det är inte så lätt vid mina år. Men de fick allt igen det, dumskallarna.
- På vad sätt då? undrade Vilde Jim.
- Jag gjorde loss repen och slängde dem i sjön, sa trollgubben. Och sedan kom vinden och ett par stora vågor så lämpligt och bara föste iväg den.
Det blev alldeles tyst. Men det märkte inte trollgubben.
- De ska allt bli något till snopna, de där dumskallarna, när de vaknar och upptäcker att de är till sjöss igen, sa han.
Och så skrattade han igen. Det där belåtna, lite finurliga skrattet.
- Och dig skulle vi sjunga för! utbrast Hoppsan. För en sådan elaking som du!
Trollgubben såg häpen på Hoppsan.
- Så du tycker det är riktigt då, att jag blir inlåst i min stubbe och inte kan komma ut.
Nu la sig Vilde Jim i samtalet. Han var ju kapten på Flundran, så det var ju inte för mycket att han sa sitt innan Hoppsan och den här trollgubben kom ihop sig på allvar.
- Det var vår båt! sa han.
Er???
- Just det, ja. Hur tror du vi har kommit hit? Dumskalle där!
Det var Frallis som hade ettrat till sig.
- Lugn, sa Vilde Jim. Det ska inte var några fler "dumskallar" nu. Som sagt - det var vår båt! Och det är verkligen tråkigt att du låtit den segla iväg, för boken med alla trollformlerna om hur den sköts finns ombord. Men eftersom vi var så dumma att vi inte såg att de där stora stubbarna var två trollstugor får vi skylla oss själva.
- Det fanns ju inga fönster på dem, hojtade Hoppsan.
- Det fanns det visst det, sa gubben. Jag klättrade ju ut genom ett.
- Det fanns inga blommor i fönstren, sa Hoppsan. Inga gardiner heller. Hu ska man då se att det är ett fönster?
Trollgubben trodde knappast han hört rätt.
- Blommor? utbrast han. Och gardiner . . .
Vilde Jim tog till orda igen.
- Innan vi börjar prata om blommor och gardiner måste vi fundera ut hur vi ska kunna få igen Flundran.
- Flundran! skrockade den här förfärliga trollgubben. Jämmerstaligen, vilket namn. Ni får väl bygga en ny båt! sa han sedan.
Men nu kunde ingenting hejda Hoppsan.
- Det värsta är väl inte båten, skrek han, det värsta är väl Bobbe!
Bobbe! Javisst, Bobbe . . .
- Vem är nu det? undrade trollgubben.
- Det är skeppskatten, sa Hoppsan. Berättarkatt hos trollkungen i Gränbslösa och god vän till oss alla. Hur tror du nu, din skruttgubbe, att han ska klara sig. En ensam katt på en ensam båt.
Det var en kinkig fråga. Hoppsan skulle ha kunnat gråta när han tänkte å Bobbe, men som Vilde Jim så riktigt sa - här hjälpte bara ett klart förstånd. De måste tänka!
- Vad heter du, förresten? sa han vänd till trollgubben.
- Vad jag heter? Sure! men kallas aldrig för annat än Surgubben på Näckens Holme.
- Bästa namn jag hört, sa Hoppsan.
Vilde Jim låtsades inte höra det heller.
- Du Sure, sa han, tror du inte att du i dina gömmor har någon gammal trolleribok där det står någon lämplig ramsa?
Sure kliade sig i sitt toviga hår.
- Joo, kanske . . . När jag tänker på det, så ligger det en gammal lunta inne i skafferiet.
- Han är som du, Hoppsan! viskade Snokis.
- Fy sjutton vad du är dum! fräste Hoppsan. När hade jag en bok i mitt skafferi?
- Inte en bok precis. Men alldeles nyligen hade du ställt ditt syskrin där.
- För att veta var det var, ja. Det springer jämt och gömmer sig.
- Ni kan ju följa med hem till mig så ska jag se efter, sa Sure.

Det var synd att tant Uggla inte var med och kunde få sig en titt in i Sures stuga. Hon skulle aldrig kunna gräla på Hoppsan mer efter det.
O, jämmer så där såg ut!
Bara tanken på blommor och gardiner i den röran var skrattretande. Golvet var inte sopat, sängen var inte bäddad, bordet var inte avdukat på jag vet inte när . . . Hur någon kunde bo i ett så förfärligt hus är svårt att förstå. Hoppsan kunde slarva ibland, visst kunde han det, med syskrin i skafferiet och en enda röra i sina byrålådor, men han hade det hemtrevligt!
Vänta nu, sa Sure, ska vi se . . .
Och han kröp in i skafferiet så stor han var och kom tillbaka med en trasig, gulnad lunta.
Den räckte han till Vilde Jim, röjde av på ett hörn av bordet och tände ett stort ljus.
- Så där ja, sa han. Se efter om du kan komma på något nu.
De andra tre såg på varandra, så nickade de. De måste göra något åt Sures stuga. Hur dum han än var - så här kunde han inte bo.
- Var har du sopborsten? frågade Hoppsan.
- Sopborste! Det har jag ingen. Men jag har en kvast utanför att sopa bort den värsta snön med vintertid.
Kvasten fick duga. Den var till och med bättre än en sopborste, för den tog med allting.
Ut genom dörren virvlade damm, brödsmulor, äppelskruttar, blåbärsris. Snokis skurade inne i skafferiet, Frallis bar in ved, eldade i den gamla spisen, som inte längre såg ut som en röd räv utan var ren och snygg.
Sure satt uppkrupen i sin gamla soffa och såg förvånad hur hans gamla stuga blev trivsam och snygg. Vilde Jim läste.
Inte en ramsa som går att använda, sa han efter ett par timmar
- Men vad gör vi då? undrade Hoppsan ängsligt, för han tänkte på Bobbe.
- Vi får vänta till det blir ljust, sa Vilde Jim. Alltid finns det väl någon trollbåt ute som kan ta Flundran på släp.
Alla lyste upp. Ja, det var ju klart - någon trollbåt måste ju vara ute. Säkert skulle det ordna sig.
Och eftersom allting säkert skulle ordna sig, varför skulle man då inte kunna sjunga en stump innan man gick och la sig? Man blev glad och snäll av att sjunga.
Vi tar den där om sjömannen, föreslog Frallis.
De sjöng "En sjöman älskar havets våg" - och kan man tänka sig - Sure försökte nynna med.
Men Vilde Jim var lite tankspridd.
- Säg Sure, sa han, när sången var färdigsjungen, vet du något om en skatt som ska ligga på havsbotten strax här utanför? Det stod talas om den i trollboken här.
Sure rynkade ögonbrynen och funderade.
- Skatten ja . . . Troll-Knöses guld som de måste vräka i havet . . .
Vad var nu detta?
- Berätta mera . . . bad Hoppsan. Vem var Troll-Knöse?
- Ett rikt troll, sa Sure. Ett orimligt rikt troll. Bodde söderut på någon ö, men fick för sig att han skulle flytta till någon sjumilaskog på fastlandet. Lastade allt han hade på ett skepp och seglade iväg. Det var ett bra skepp, men det råkade in i en förfärlig storm. Tungt lastat som det var låg det lågt och sjöarna slog in . . .
- Och då måste de vräka allt guldet i sjön?
Sure hade gjort en liten paus och Hoppsan kunde inte hålla tyst längre utan måste fråga.
Sure nickade.
- Ja, det fanns inte något annat att göra. Allt hans guld gick inte åt, hälften fick han väl med sig till fastlandet. Men hälften ligger i sjön. Det finns de som har sett det. Någon fullkomligt vindstilla stund, när vattnet ligger klart som kristall, har man kunnat se en del av guldet ligga och blänka och lysa på botten. Så sägs det . . .
- Men varför tar ingen upp det? undrade Frallis.
- De har försökt, sa Sure. Trolle Dykare har varit nere tre gånger men har ingenting hittat. Det är som det vore förhäxat . . .
- Och det är det säkert också, sa Vilde Jim. Ingen idé att du tänker på det, Hoppsan. Inte du heller, Snokis! Jag ser nog . . . Men allt är inte guld som glimmar, kom ihåg det!
Tänk att det var Vilde Jim som sa det här!
Du talar precis som Kvirre, sa Hoppsan. Ruskigt klokt!
- Är det något fel på det, då?
- Ja, det är så tråkigt, sa lille Hoppsan.
Han hade sett för sig hur han hade lyckats få upp Troll-Knöses skatt. Fått behålla hela eller också fått en belöning. Ställt till en stor fest med sång och dans och delat ut slantar till höger och vänster. Och så kom då Vilde Jim och sa att "allt är inte guld som glimmar".
- Ja, då går vi väl och lägger oss då, sa den förståndige Vilde Jim. det är varmt i kväll, Vi kan sova ute.
Jo, visst kunde man sova ute denna varma sommarkväll. Om det inte varit det att huvudet var så fullt av allt som hänt under dagen.
Hoppsan låg länge vaken, såg upp mot de glindrande stjärnorna och tänkte på stackars ensamma Bobbe och på Troll-Knöses sjunkna skatt.
Men till slut somnade han.

Hur hade Bobbe det? Han hade det fint! Han hade naturligtvis blivit förvånad när han vaknat och funnit att han var till sjöss igen. Men det var också det enda. Bobbe var inte den som tappade fattningen i första taget.
Jaja, tänkte han, den där trolleriramsan för "Hur man gör fast en båt utan hjälp från någon i land" måste det ha varit något fel på. Eller också läste Vilde Jim fel. Hur som helst så måste Flundran och jag tillbaka till ön. Här måste tänkas!
För det första: Vad stod det i trolleriboken inne i styrhytten? Bäst att se efter.
Bobbe bläddrade igenom hela boken, men ingenstans stod det några goda råd för skeppskatten. Till exempel "Hur en skeppskatt styr en båt när han är ensam ombord".
Det är bara skräp med den där trolleriboken, tänkte Bobbe förargad. Vilken katt som helst skulle ha kunnat förutse att han kan bli ensam ombord, men inte det troll som skrev den här boken. Gjorde jag rätt så slängde jag boken över relingen.
Men det gjorde han inte. För dels var det Vilde Jims bok och dels ska man inte slänga en massa skräp i sjön. Det är tillräckligt många tanklösa troll och människor som gör det utan att skeppskatter ska hjälpa till.
Bobbe tänkte om igen. Det hade hunnit bli skymning nu. Väldigt vacker blå skymning med glindrande stjärnor på himlen.
Stackars Hoppsan, tänkte Bobbe, nu är han allt orolig för mig. Men jag klarar mig nog! Bara jag tänker tillräckligt kommer jag nog på något. (Man måste ju säga att det var kläm i Bobbe.)
Han tänkte länge - så kom han på det! Han måste ha hjälp, så enkelt var det. Och vem hade lovat dem hjälp - till och med så sent som i dag - om inte Fabbe, Storsjöodjuret! Nu skulle han få visa om han menade något med sina löften.
Bobbe gav till en kraftig jamning - men ack, kära nån, vad hjälpte en jamning ute på havet. Den nådde inte långt.
Då fick Bobbe inne i styrhytten syn på en jättestor tratt och kom ihåg att han sett folk ropa i sådana när de ville höras särskilt väl.
Bobbe fick ner den från väggen, höll den stadigt ut genom det öppna fönstret och ropade:
- Fabbe, Fabbe! Kom hit! Till Flundran! Han ropade en gång, två gånger, massor med gånger - men ingen Fabbe kom.
Så var det med det, tänkte Bobbe. Fagra löften. Ingenting annat! "Den som lovar runt håller tunt", som min gamla farfar sa. Nåja, det kommer säkert en båt i morgon och då ropar jag på den. Det ordnar sig alltid bara man inte förlorar modet. Fasligt vad det har blåst upp, förresten!
Flundran rullade verkligen rätt kraftigt. Det kändes inte trevligt. Inte för att Bobbe blev sjösjuk, för det blev han inte. Ånej, han hade allt varit till sjöss förr. Men det kändes otrevligt! Lika bra jag kojar, tänkte Bobbe. Flundran klarar sig nog utan mig några timmar. Kanske jag kommer på något bra i drömmen.
Bobbe kurade ihop sig inne i en reprulle, försökte att inte tänka på det envisa guppandet och vindens tjut - och somnade.
Vaknade tidigt, tidigt på morgonen till glittrande solsken, blå himmel - och vid att någon ropade hans namn . . .
- Vem i all världen var det? Var det någon av hans trollvänner?
Bobbe rusade ut på däck men såg ingenting. Så hörde han sitt namn ropas en gång till . . . Från andra sidan!
Bobbe snodde kvickt som katten runt till andra sidan. Det var väl babordssidan, det, efter vad han kom ihåg.
Och vem får han se där nere i vattnet om inte Fabbe.
- Se, där är du, ja, sa Fabbe. Du ska ha ropat på mig i natt.
- Jaa, det gjorde jag.
- Ja, det var ett gäng med strömmingar på hemväg från en utflykt som hörde det och talade om det för mig. Själv var jag flera sjömil härifrån och hörde inte.
- Och jag som trodde att du inte brydde dig om det, sa Bobbe.
- Det Fabbe har sagt, det har han sagt, och det han har lovat, det håller han. Nå, vad ville du?
Jo, det är så . . . sa Bobbe, och så berättade han hur han hade vaknat i går kväll alldeles ensam ombord och mitt ute på havet igen, fastän han bestämt visste att Flundran, innan han somnade, låg ordentligt förtöjd vid en liten - och som det verkade - obebodd ö med björkar, tallar och blåbärsris.
- Måste vara Näckens Holme, sa Fabbe. Den ligger några sjömil söderut.
- Näckens Holme . . . Tror du det var Näcken själv som slängde trossarna i sjön? Och lät mina stackars kamrater bli kvar på ön?
- Nej då, nej då, jag tror att det var Surgubben som gjorde det. En gammal grinig trollgubbe som bor där ensam sedan åratal tillbaka.
- Så ön var inte obebodd då? sa Bobbe. Det kunde jag ju ge mig på . . .
- Nej, det finns inte många öar som är obebodda, sa Fabbe. Det sitter folk och metar på varenda liten klabbe, tycker jag. Men nu vill du alltså att jag ska ta dig och Flundran tillbaka till Näckens Holme.
- Ja, tack, om du vet något bra sätt.
- Det är väl ingen konst. Jag simmar in under Flundran och tar den på ryggen, så att säga. Håll dig fast nu, för det kommer att gå undan.
Fabbe dök in under Flundran, vispade upp en gräslig massa skum med sin svans och satte i gång.
Oj, vad det gick. Bobbe kilade längst fram i fören för att se om det "fräste om bogen" som Hoppsan hade sjungit i visan dagen innan.
Om det gjorde!
Bogvattnet stod som två vita plymer om fören och Fabbes huvud stack fram över vattenytan.
- Du håller bra fart, hojtade Bobbe ner till honom.
- Åja, nog gör vi åtskilliga knop, sa Fabbe.

De små trollen hade också vaknat tidigt, tidigt. Stod uppradade nere vid stranden och spanade ut över vattnet för att se om de möjligen kunde upptäcka någon trollbåt. Men inte en syntes till!
Hoppsan ville nästan gråta när han tänkte på Bobbe, men Vilde Jim sa att någonstans skulle naturligtvis Flundran stöta på land, och då var det ju bara för Bobbe att ta ett skutt ner på stranden. Och Frallis sa att utav alla katter han hade känt så fanns det ingen - med undantag för Måns i Julita, förstås - som hade ett så klart förstånd som Bobbe. Han klarade sig nog.
- Det är väl värst för oss, sa lille Snokis. Vi kanske aldrig kommer hem till Gränslösa.
Det var ju en rysligt sorglig tanke. Men så kom de ihåg Kvirre . . . Kvirre skulle börja fundera vart de tagit vägen och så skulle han gå över till Globus Katt, det lärdaste troll man kan tänka sig. Och Globus Katt hade sin trollkikare! En mycker fin sak som han hade hittat på och satt ihop alldeles själv. Han bara mumlade en ramsa, och sedan kunde man i den se hur långt som helst. För bara några veckor sedan hade Kvirre och Globus Katt kunnat följa sina kamraters äventyr när de var ute med Vilde Jims flygplan.
- Det är bara det, sa Frallis och blåste på sin tumme (tänk, den var inte bra än!) att Globus Katt är bortrest två veckor framåt.
- Två veckor är väl ingenting, sa Vilde Jim. Tänk på Sure Han har suttit här i en massa år. Då kan väl vi vara här ett par veckor. Det känns snopet att bli hämtad av Kvirre, det erkänner jag, men sådant får man sätta sig över.
Lille Snokis hade inte sagt något på en lång stund. Bara stirrat och stirrat utåt det glittrande vattnet. Nu hojtade han till:
- En båt! Det kommer en båt!
- Var, var???
- Där!
Alla såg. Det kom ett skepp i susande fart. Skummet yrde om bogen.
Men vad var det för konstigt framme i fören? Ett drakhuvud eller vad?
- Det ser ju ut precis som ett vikingaskepp! sa Vilde Jim. De gamla trollvikingarna hade alltid ett drakhuvud utskuret i fören på sina båtar - det läste man ju om i skolan . . . Förresten - nej, är det möjligt?
Vilde Jim skuggade med handen för ögonen.
- Det är ju Flundran . . .
- Ja, ja, skrek Hopppsan. Och det är Fabbe vi ser längst fram. O, hjälp vilken fart han har.
Närmare och närmare kom det märkvärdiga skeppet. Storsjöodjuret med Flundran på ryggen! Fantastiskt! Otroligt!
Fabbe saktade in, lämnade Flundran precis framför trollen och gled själv upp vid sidan.
Vid relingen stod Bobbe.
- Hej igen! Vad säger du om den utombordsmotorn, Vilde Jim?
- Fantastiskt! Tack, Fabbe! Heders! Du är alla tiders storsjöodjur!
- Man gör så gott man kan, sa Fabbe. Hej, Sure! Blir du inte trött på din holme snart? Längtar du inte till fastlandet? Du borde se dig omkring lite. Varför följer du inte med de här käcka trollen och Bobbe till sjöss? Det skulle väl vara skojigt.
- Ja, varför inte? sa Vilde Jim. Kliv ombord bara!
- Du skulle kunna visa var Troll-Knöses skatt ligger, pep lille Snokis.
- Ja, kom med! sa Frallis. Att sitta här och uggla ensam år efter år, det liknar ju ingenting.
Sure visste till att börja med varken ut eller in. Men så kom han att tänka på alla flygplan som dånat fram över hans huvud, alla fartyg som gått förbi hans holme. Han tänkte på Bobbe som varit ensam ute till havs och på Troll-Knöses sjunkna skatt . . . Världen var ju full av äventyr och spännande saker, varför skulle han sitta på den här holmen år efter år, ensam, utan någon att prata med. Sure bestämde sig.
Jag följer med! Tack! Men först ska jag snygga till mig lite.
Han gick in i sin stubbe. Strax därefter hördes hur någon släpade en tung låda, lock som smällde och lådor som drogs ut och sköts in med väldig kläm och fart.
- Vad gör han egentligen? undrade Bobbe. Inte ens du, Hoppsan, för ett sådant liv när du klär dig.
- Varför just jag? hojtade lille Hoppsan. "Inte ens Hoppsan!" Varför säger ni aldrig "Inte ens Frallis" eller "Inte ens Snokis"? Varför jämt jag?
Därför att du är hoppsigast, sa Bobbe. Ja, bli inte arg nu, Hoppsan, jag gillar hoppsiga troll och allra mest gillar jag dig. Kvirre är ju alltid förståndig och tänker sig för, du kan inte jämföra dig med honom på det sättet, Hoppsan. Frallis vet jag inte så mycket om mer än att han alltid slår sig på tummen när han snickrar. Och Snokis - asch, Snokis är ju bara en liten skruttpojke än. Han har inte hunnit bli - ja, vad haeter det nu, det jag tänker på . . .
Bobbe la pannan i djupa veck och tänkte så det knakade.
- Vad i alla världen heter det? Kvirre skulle veta det!
- Personlighet! sa Vilde Jim.
Bobbe gav till en förtjust jamning.
- Där har vi det! Personlighet, var det jag menade. Det tar lite tid innan man får det. Hittar sig själv så att säga. Nej, men titta här då!
Sure stod mitt ibland dem.
Vattenkammad, tvättad, klädd i hela, snygga kläder. Lite gammaldags med lång rock och snusnäsduk i fickan, men allt var helt och rent.
- Duger jag? Frågade han. Jag har inte haft de här på många år.
- Du är jättefin, sa Vilde Jim.
Fabbe hade tagit sig en liten sväng utåt vattnet. Han höll styvt på att man ska vara i rörelse så mycket som möjligt. Nu dök han upp igen. Såg förvånad på Sure.
- Nej, i all världen är det du ... Jaså, du ser så där ut när du får kamma dig. Och vilken stilig rödbrokig flagga du har i fickan. Vifta med den när ni kommer i sjönöd. Hej, allihopa!
Och Fabbe försvann i ett yrande skum.
Alla de andra gick ombord på Flundran. Så drog de in landgången, vinkade till den lilla holmen - det kunde ju tänkas att Näcken fanns i närheten - och fortsatte sin färd mot nya äventyr.
( Och det blev minsann äventyr - det här är inte ens halva boken)

© Ester Ringnér-Lundgren